Ett år efter 7 juli:

7-12 juli förra året upplevde världen en stark massrörelse för störtandet av den islamiska regimen i Iran. Studenterna, ungdomarna och det beslutsamma folkets slagord ekade överallt: ”Folkresningen har börjat; det 20 åriga tystnaden har upphört”, ”Ned med turbanernas välde”, ”Åsiktsfrihet uppnås inte med skägg och mustasch”, ”akta er för den dagen vi beväpnar oss”. Folkets gatustrider mot regimen i Teheran och andra stora städer blåste liv i ”den andra iranska revolutionens” spöke och störde mångas sömn! De sex dagarna gav uttryck för denna sanning att det iranska folket inte vill ha någon islamisk republik. Folket visade regimen detta helt öppet.

Ingen av regimens falanger och grupperingar försummade sin plikt att fördöma och förtrycka de protesterande studenterna och människorna under de sex dagarna. En del av de attackerade de protesterande med knivar, påkar och andra vapen. De skadade, dödade och grep folk. En annan del tog till regimens propagandamaskineri och fördömde studenternas och folkets ”våld” samtidigt som de gav sken av att hysa medlidande med folket och bönföll och uppmanade dem till lugn.

Sedan 7 juli i fjol har konflikten mellan falangerna och krisen inom regimen trappats upp och rörelsen för störtandet av regimen har pressat regimen alltmer både inom och utanför landet. Omfattande arbetarstrejker, arbetardemonstrationer mot arbetarfientlig politik, arbetarnas oberoende första maj firanden, folkprotester före och efter den sjätte parodin på ”parlamentsval”, omvandlingen av tilltänkta hyllningar av reformfalangens seger i förra presidentvalet till regimfientliga demonstrationer, flera dagars folkdemonstrationer i kurdiska städer, uppror i städerna Khalkhal, Rasht, Mashad, Khazane och Shatare samt de frihetsälskande iraniernas omfattande protester utomlands – allt detta visar styrkan av denna rörelse. Både inom och utomlands har det politiska klimatet polariserats och den politiska formeringen blivit klarare.

Folkets protester är nu alltmer kraftfull och riksomfattande medan sammandrabbningen mellan regimens falanger ökar. De anklagar varandra för samarbete med ”kontrarevolutionen” och med sina ynkliga medhjälpare utanför makten intrigerar de mot kommunister och oppositionen. De tappar mer och mer ansiktet för varje dag som går och demonstrerar sin fientlighet mot folkets frihet och jämlikhet alltmer uppenbart.

Det iranska folket vill inte ha någon religiös regim. De har trätt fram mot det politiska och religiösa förtryck, och den fattigdom och rättslöshet som regimen påtvingat dem. Omedelbart skiljande mellan religion, stat och utbildningsväsendet; upphävandet av alla religiösa och diskriminerande lagar; villkorslös yttrande- och åsiktsfrihet; frigivningen av alla politiska fångar; total jämlikhet mellan män och kvinnor, villkorslös mötes-, strejk- och organisationsfrihet; arbetslöshetsersättning till alla arbetare och ungdomar; säkerställandet av välfärd och individuell och social trygghet; dessa är det iranska folkets krav mot det helvete som denna regim har skapat för dem.

Ingendera av regimens falanger är för något av det som nämndes ovan därför att det är de själva som har skapat det eländet och står i vägen för folks frihet och jämlikhet. Just därför måste denna regim avskaffas.

På årsdagen av 7 juli hyllar Irans arbetar-kommunistiska parti minnet av de stupade i protesterna och genomför aktioner i olika länder. Vi uppmanar alla frihetsälskande människor att delta i aktionerna mot de islamiska bödlarnas regim.

Ned med Islamiska republiken
Länge leve den socialistiska republiken

Irans arbetar-kommunistiska parti – Utlandskommittén
29 juni 2000