Arbetar-kommunismens sociala
och intellektuella bas

EN BÄTTRE VÄRLD

Arbetar-kommunismen hör först och främst hemma här, hos de oräkneliga massornas och framtida generationernas orubbliga tro på att byggandet av en bättre värld och en bättre framtid med egna händer är både nödvändig och möjlig.

FRIHET, JÄMLIKHET, VÄLSTÅND

Just dessa ideal utgör arbetar-kommunismens intellektuella grunder. Arbetar-kommunismen är en rörelse för att förändra världen och upprätta ett fritt, jämlikt, humant och välmående samhälle.

KLASSKAMP: PROLETARIAT OCH BORGARKLASS

Alla hittillsvarande samhällens historia är klasskampens historia. En oavbruten, än dold, än öppen kamp har pågått mellan exploatörer och exploaterade, förtryckare och förtryckta klasser inom olika epoker och samhällen. Denna klasskamp är huvudkällan till samhällelig förändring och omformning.

Tidigare samhällen var byggda på en komplicerad hierarki av klasser och skikt. Det moderna kapitalistiska samhället har däremot i stor skala förenklat klassuppdelningarna. Trots en mängd olika yrkesgrupper och den omfattande arbetsdelningen inom dem är dagens samhälle i sin helhet organiserat kring två motsatta huvudklasser: Arbetare och kapitalister, proletariat och bourgeoisie.

Motsättningen mellan dessa två läger är på sin mest grundläggande nivå källan till hela mängden av ekonomiska, politiska, intellektuella och kulturella konflikter som pågår i det nuvarande samhället. Inte bara samhällets politiska och ekonomiska liv utan även människans kulturella, intellektuella och vetenskapliga liv i dag – områden som framstår som självständiga, stående ovanför och oberoende av klasserna – präglas av denna centrala uppdelning av det moderna kapitalistiska samhället. Proletariatets, arbetarnas läger, med alla dess variationer av tankar, ideal, tendenser och partier, representerar viljan att förändra systemet till de förtrycktas och fattigas fördel. Borgarklassens läger, även det med sina olika riktningar, politiska partier, tänkare och ledare, står upp för bevarandet av status quo och försvaret av det kapitalistiska systemet och för borgarklassens ekonomiska och politiska makt och privilegier, i motsättning till arbetarnas kamp för frihet och jämlikhet.

Arbetar-kommunismen uppstår ur denna klasskamp. Den tillhör proletariatets läger. Arbetar-kommunismen är arbetarklassens revolutionära rörelse för att störta det kapitalistiska systemet och skapa ett nytt samhälle utan klasser och exploatering.

ARBETAR-KOMMUNISM

Arbetar-kommunismen är proletariatets sociala rörelse, för den klass som själv är en produkt av kapitalismen och den moderna industriella produktionen och den exploaterade huvudklassen inom detta system. Den är en klass som lever på att sälja sin arbetskraft och inte har några andra medel för att överleva än sin förmåga att arbeta. Proletären är inte slav, inte livegen, inte hantverkare; han varken ägs av någon eller äger sina produktionsmedel. Han är både fri och tvingad att sälja sin arbetskraft till kapitalet på marknaden.

Arbetar-kommunismens principer och samhällsideal härstammar från kritiken av kapitalismens ekonomiska, sociala och intellektuella grunder. Det är en kritik från den lönearbetande klassens ståndpunkt i detta samhälle, och därigenom fullständig och revolutionär. De arbetande människornas uppfattning om frihet, jämlikhet och mänsklig lycka är, och har alltid varit i tidigare samhällen, oundvikligen en återspegling av de existerande sociala relationerna och deras egna förhållanden till produktionen och egendomen. Slavarnas uppfattning om frihet gick inte särskilt mycket utöver slaveriets avskaffande. De livegnas och de tidiga hantverkarnas uppfattning om jämlikhet kunde inte bli något utöver jämlikhet i äganderätt. Men med proletariatets framträdande som de stora massorna av producenter helt utan äganderätt till produktionsmedel, en klass vars ekonomiska bojor och exploatering baseras just på dess lagliga frihet, förändrades begreppen frihet och jämlikhet i grunden. Proletariatet kan inte befria sig självt utan att samhället i sin helhet befrias från klassuppdelning och privat äganderätt till produktionsmedlen. Jämlikhet är inte bara ett juridiskt begrepp utan också till sin grund ekonomiskt och socialt.

Den proletära kritiken av kapitalismen samt den arbetar-kommunistiska rörelsen och dess sociala insikt – vilka uppstod genom den industriella revolutionen – uppnådde med marxismen en enorm sammanhängande klarhet och teoretisk styrka. Den arbetar-kommunistiska rörelsen har sedan dess varit oskiljaktigt förenad med marxismen och den marxistiska kritiken av det kapitalistiska samhällets politiska ekonomi.

Arbetar-kommunismen är en social rörelse som kom till i och med kapitalismens och den lönearbetande arbetarklassens uppkomst och företräder den djupaste och mest allomfattande arbetarkritiken av kapitalismen och dess missförhållanden. Denna rörelses mål och handlingsprogram bygger på den marxistiska kritiken av den nutida kapitalismens grunder, dvs den senaste, mest moderna och utvecklade formen av klassamhälle.

Arbetar-kommunismen är inte en från arbetarklassen avskild rörelse. Den har inga från hela arbetarklassen skilda intressen. Det som skiljer denna rörelse från andra arbetarrörelser och partier är för det första att den under klasstriderna i olika länder kämpar för enheten och de gemensamma intressena för hela världens arbetare och för det andra att den företräder hela världens arbetarklass på klasskampens alla stadier och fronter. Sålunda är arbetar-kommunismen rörelsen för arbetarklassens mest medvetna skikt, som inser slutmålet och villkoren och medlen för seger och försöker vägleda arbetarklassens olika delar.

Kapitalism

EN BALANSRÄKNING

Det som avslöjas här är faktiskt för det första att alla dessa problem har fått en ny innebörd inom detta samhälle, som motsvarar kapitalismens behov. De återskapas ständigt som integrerade delar av det moderna kapitalistiska systemet. Källan till fattigdom, svält, arbetslöshet, hemlöshet och ekonomisk osäkerhet i slutet av 1900-talet är det rådande ekonomiska systemet i slutet av 1900-talet. De brutala diktaturerna, krigen, folkmorden och förtrycket, som kännetecknar livet för hundratals miljoner människor i dag, har sin logiska grund i behoven hos det system, som i dag härskar och tjänar vissa intressen i denna värld. Kvinnoförtrycket av i dag är inte ett resultat av medeltida ekonomi och moral utan en produkt av det nutida samhällets ekonomiska och sociala system och moraliska värden.

För det andra så är det borgarklassen och det kapitalistiska systemet självt som ständigt och oeftergivligt står emot människors ansträngningar att utrota och besegra detta onda. Hindret för arbetarnas kamp för att förbättra sina levnadsvillkor och medborgerliga rättigheter är inget annat än borgarklassen och dess regeringar, partier och förespråkare. Varhelst folk reser sig i de fattigare regionerna för att värna om sina liv, så är den första barriären de möter den lokala och internationella borgarklassens väpnade styrkor. Det är borgarklassens stat, dess enorma medier och propagandamaskineri, religion, traditioner, moral och undervisningssystem som skapar motvilliga och fördomsfulla mentaliteter hos generation efter generation. Det är inget tvivel om att det är kapitalismen och borgarklassen, som står i vägen för miljontals människors försök att förändra systemet, drivna till det yttersta och mer eller mindre klara över riktlinjerna för ett människovärdigt samhälle. Nu i slutet av 1900-talet, på höjdpunkten av kapitalismens globalisering och mitt uppe i omfattande teknologiska revolutioner, befinner sig mänskligheten själv i en av historiens mest kritiska perioder. Blotta den fysiska överlevnaden har blivit den huvudsakliga utmaningen för miljontals människor, från de utarmade länderna i Afrika och Asien till huvudstäder i väst. För de mer eftersatta länderna har hoppet om ekonomisk utveckling söndersmulats totalt. Drömmen om ekonomisk tillväxt har öppnat vägen för en permanent mardröm av hungersnöd, svält och sjukdomar. I de avancerade Europa och USA ger, till följd av flera års tillbakagång, det ömkliga löftet “tillväxt utan sysselsättning” samma mardrömslika utsikter för miljontals arbetarfamiljer. Världen runt åstadkommer krig och folkmord omfattande ödeläggelse. Massiva intellektuella och kulturella u-svängar pågår: Från återkomsten av religiös fanatism, manschauvinism, rasism, stamegoism och fascism till sammanbrottet för individernas rättigheter och ställning i samhället, prisgivandet av liv och livsuppehälle för miljontals gamla och unga till den fria marknaden. I de flesta länder har organiserad brottslighet blivit ett bestående faktum och en integrerad del av samhällets ekonomiska och politiska sätt att fungera. Drogberoende och den växande makten för kriminella nätverk engagerade i tillverkning och smuggling av droger är nu ett växande, olösligt internationellt problem. Det kapitalistiska systemet och profitens företräde har utsatt omgivningen för allvarliga faror och oreparabla skador. Borgerliga tänkare och analytiker gör inte ens anspråk på att ha ett svar på dessa problem. Detta är kapitalismens verklighet i dag, förebådande en skräckinjagande framtid för hela världens befolkning.

KAPITALISMENS GRUNDER

Som varje annat klassystem bygger kapitalismen på exploatering av de direkta producenterna – de härskande klassernas tillägnande av en del av vad de producerat. Den speciella karaktären av varje samhällssystem under olika historiska epoker ligger i det särskilda sätt denna exploatering äger rum. Under slaveriet tillhör inte bara slavens produkt utan även han själv slavägaren. Slaven arbetade för slavägaren och hölls i gengäld vid liv av denne. Under det feodala systemet lämnade bönderna antingen över en del av vad de producerat till feodalherren eller utförde ett visst antal timmars påtvingat och obetalt arbete. Under kapitalismen har emellertid exploateringen helt andra grunder.

Här är de huvudsakliga producenterna, dvs arbetarna, fria; de tillhör ingen, är inte knutna till något gods, inte bundna till någon adelsman. De äger och kontrollerar sina egna kroppar och sin arbetsförmåga. Men arbetarna är också “fria” i en helt annan mening: De är ’fria’ från ägandet av produktionsmedel och med det sättet att leva måste de sälja sin arbetskraft för ett visst antal timmar, i utbyte mot lön, till kapitalistklassen, dvs till en liten minoritet som äger och monopoliserar produktionsmedlen. Arbetarna måste sedan köpa sina existensmedel – de varor de själva producerat – på marknaden från kapitalisterna. Kapitalismens natur och grunden för exploatering i detta system är å ena sidan att arbetskraften är en vara och å andra sidan att produktionsmedlen är kapitalistklassens privata egendom.

Utan levande arbetskraft som sätter produktionsmedlen i arbete och skapar nya produkter, vore det mänskliga samhällets existens, människornas överlevnad och tillgodoseendet av deras behov omöjliga. Detta är sanningen om varje system. Men under kapitalismen är arbetskraften och produktionsmedlen skilda från varandra genom en vägg av privat egendom; de är varor och deras ägare måste mötas på en marknad. I detta möte inträder ägarna av dessa varor i ett fritt och jämlikt utbyte: Arbetaren säljer sin arbetskraft för en viss period i utbyte mot lön till kapitalisten, dvs ägaren av produktionsmedlen; kapitalisten utnyttjar denna arbetskraft, förbrukar den och tillverkar nya produkter. Dessa varor säljs sedan på marknaden och inkomsten därav startar produktionscykeln på nytt, som kapital.

Emellertid, bakom det skenbart jämlika utbytet mellan arbete och kapital finns en fundamental ojämlikhet; en ojämlikhet som definierar mänsklighetens levnadsförhållanden i dag och utan vars avlägsnande samhället aldrig blir fritt. Med lönerna får arbetarna bara tillbaka vad de har sålt, dvs förmågan att arbeta och visa upp sig på marknaden en gång till. Genom sitt dagliga arbete säkerställer arbetarklassen bara sin fortsatta existens som arbetare, sin överlevnad som daglig säljare av arbetskraft. Men i denna process växer och ackumuleras kapitalet. Arbetskraft är en skapande kraft; den genererar nya värden för sin köpare. Värdet av de varor och tjänster arbetaren producerar inom varje kretslopp av produktionsprocessen är större än arbetarens totala andel och den del av produkterna som går åt till att återställa använda råvaror och det som nötts och förslitits. Detta mervärde i form av kolossala varulager tillhör automatiskt kapitalistklassen och ökar mängden av dess kapital i kraft av kapitalistklassens ägande av produktionsmedlen. Arbetskraften reproducerar endast sig själv i sitt utbyte med kapitalet, medan kapitalet växer i sitt utbyte med arbetskraften. Arbetskraftens kreativa kapacitet och arbetarklassens produktiva aktivitet återspeglar sig som framfödandet av nytt kapital för kapitalistklassen. Ju mer och ju bättre arbetarklassen arbetar, desto mer makt får kapitalet. Kapitalets enorma makt i dagens värld och dess ständigt ökande dominans inom det ekonomiska, politiska och intellektuella livet för de miljardtals invånarna på jorden är inget annat än en omvänd bild av arbetets skapande kraft och av den arbetande mänskligheten.

Således äger exploateringen i det kapitalistiska samhället rum utan ok och bojor på producenternas axlar och fötter – genom marknadens medium och fritt och jämlikt varubyte. Det är detta grundläggande drag hos kapitalismen som i huvudsak skiljer det från alla tidigare system.

Det mervärde som uppnås genom exploateringen av arbetarklassen delas ut bland kapitalistklassens olika sektioner i huvudsak genom marknadsmekanismen och även genom statens skatte- och penningpolitik. Profit, räntor och hyror är de främsta formerna av de olika kapitalens andelar av frukterna av denna klassexploatering. Kapitalens konkurrens på marknaden bestämmer andelarna för varje bransch, enhet och företag.

Men detta är inte allt. Detta mervärde betalar hela kostnaden för det borgerliga statsmaskineriet, armé och administration, dess ideologiska och kulturella institutioner och underhållskostnaderna för alla de som genom dessa institutioner värnar om borgarklassens makt. Genom sitt arbete betalar arbetarklassen den härskande klassens kostnader, den hela tiden ökande ackumulationen av kapital och borgarklassens politiska, kulturella och intellektuella övertag över arbetarklassen och hela samhället.

Genom kapitalets ackumulation växer mängden varor som utgör det borgerliga samhällets rikedom. Ett oundvikligt resultat av ackumulationsprocessen är de kontinuerliga och accelererande teknologiska framstegen och uppgången för mängden och kapaciteten av de produktionsmedel, som arbetarklassen sätter i rörelse i varje nytt kretslopp i produktionsprocessen. Men jämfört med samhällets och produktivkrafternas tillväxt och rikedom, blir arbetarklassen hela tiden relativt fattigare. Trots den gradvisa och begränsade tillväxten i absoluta tal för arbetarnas levnadsstandard, minskar arbetarklassens andel av samhällets välstånd snabbt och gapet mellan arbetarklassens livsvillkor och den högre levnadsstandard, som bluean möjliggjorts genom dess eget arbete, vidgas. Ju rikare samhället blir, desto mer blir arbetarna den utarmade delen av det.

Teknologiska framsteg och ökad produktivitet betyder att mänsklig arbetskraft i ökad omfattning ersätts av maskiner och automatik. I ett fritt och humant samhälle skulle detta innebära mer fritid åt alla. Men i det kapitalistiska samhället, där arbetskraft och produktionsmedel endast utgör den mängd varor kapitalet utnyttjar för att skapa profit, framträder ersättandet av människor med maskiner som en bestående arbetslöshet för en del av arbetarklassen, som förvägras möjligheten att skaffa sig livsuppehälle. Framträdandet av en reservarmé av arbetare som inte ens har möjlighet att sälja sin arbetskraft är ett oundvikligt resultat av kapitalets ackumulationsprocess och samtidigt ett villkor för den kapitalistiska produktionen. Existensen av denna reservarmé av arbetslösa, huvudsakligen försörjd av den del av arbetarklassen som har arbete, ökar konkurrensen inom arbetarklassens led och håller nere lönerna på deras lägsta socialt möjliga nivå. Denna reservarmé tillåter också kapitalet att lättare anpassa sysselsättningens omfång till marknadens behov. Massiv arbetslöshet är inte en sidoeffekt av marknaden eller resultat av någon regerings dåliga politik. Den är en naturlig del av kapitalismens och kapitalackumulationens verkningar.

Periodiska ekonomiska kriser med katastrofala ekonomiska och sociala följder är oundvikliga drag i det kapitalistiska systemet. Dessa kriser uppstår i huvudsak av grundläggande motsägelser inom själva ackumulationsprocessen: Eftersom arbete är källan till mervärde och profit, minskar ackumulationsprocessen och de oundvikliga teknologiska framstegen ständigt andelen arbetskraft av produktionsmedlen. Det mervärde som produceras kan normalt inte, även om det växer i absoluta tal, hålla jämna steg med tillväxten av det satsade kapitalet. Enligt ackumulationsprocessens inbyggda lagar har därför profitkvoten en oundviklig tendens att falla. Den oupphörliga aktiviteten för att öka denna tendens och upprätthålla profitkvoten, särskilt genom att intensifiera exploateringen och minska arbetarklassens andel av samhällets välstånd – betalt i form av löner, social service osv – är en daglig uppgift för kapitalistklassen, dess varierande regeringar och den stora kåren av borgerliga ekonomer, direktörer och experter världen över.

Likväl gör sig kapitalets inneboende motsättningar och profitkvotens fallande tendens periodvis påminta och kastar hela det ekonomiska systemet in i en djup kris. Perioderna med stagnation och kris är inte bara tecken och symptom på intensifieringen av kapitalets inneboende motsägelser, utan också den praktiska mekanismen för deras lindring och för rekonstruktionen av kapitalet. Konkurrensen mellan de olika kapitalisterna växer och många drivs till konkurs. De svagare kapitalen slås ut och det förbättrar profitutsikterna för dem som blir kvar. Å andra sidan inlåter sig kapitalistklassen och dess stater i en storskalig offensiv mot arbetarnas levnadsstandard. De arbetslösas led ökar och exploateringen av hela arbetarklassen intensifieras.

Kapitalet framträder mer centraliserat ur varje kris. Sålunda antar varje ny kris vidare och djupare dimensioner och ger upphov till än hårdare konkurrens och konflikter inom kapitalistklassen. Varje nu kris nödvändiggör en ännu mer omfattande rekonstruktion av kapitalen. Likaså blir framtidsutsikterna för samhället varje gång mörkare och mer avskräckande.

Följderna av det kapitalistiska systemets motsägelser och kriser är inte begränsade till det ekonomiska området. Ödeläggande globala och regionala krig, militarism och militärt våld, autokratiska stater och polisstater, avskaffande av människors, isynnerhet arbetares, medborgerliga och politiska rättigheter, ökad statsterrorism, återkomst av högerextremism och religiösa, nationalistiska, rasistiska och kvinnofientliga grupper och trender – detta är den nutida kapitalismens verklighet, särskilt under krisperioder.

STAT OCH POLITISK ÖVERBYGGNAD

Sanningen är att staten är den härskande klassens viktigaste instrument för att kuva de exploaterade massorna. Historiskt har staten uppstått som ett resultat av exploateringens uppdykande och uppdelningen av samhället i exploaterande och exploaterade klasser. Trots hela den komplicerade strukturen hos dagens stat, så är staten som förr en tvångsapparat där armén, domstolarna och fängelserna utgör grunderna. Staten är den härskande klassens organiserade tvångsapparat. Den är ett instrument för klasstyre. Varje stat, oavsett dess form och yttre drag – monarki eller republik, parlamentarisk eller despotisk – är instrumentet för den eller de härskande klassernas diktatur.

I alla system, även i antikens brutalaste slavsamhällen där statens klasskaraktär var fullt synlig, har den härskande klassen alltid varit nödgad att ge staten någon form av legalitet. Monarki eller dynastiskt styre, adelsvälde och gudsstyre eller teokrati är samtliga statsformer i vilka sådan legitimitet har eftersträvats. I det kapitalistiska samhället, ett samhälle baserat på marknad och där arbetaren och kapitalisten framställs som “fria” aktörer som upprättar frivilliga och jämlika kontrakt, är rösträtten, parlamentet och valsättet huvudformerna för att ernå legitimitet bourgeoisiens klassvälde. Ytligt betraktad utgör staten ett instrument för hela folkets politiska styre genom dess egna direkta val. Från historisk synpunkt är visserligen rösträtten och parlamentet viktiga landvinningar i det arbetande folkets kamp för att främja sina medborgerliga rättigheter. Det är också klart att livet i ett liberalt borgerligt system är långt drägligare än livet under en militär eller autokratisk regim. Men dessa former kan inte dölja den moderna statens klasskaraktär. Även i de mest avancerade, stabila och fria parlamentariska system har det arbetande folket väldigt liten möjlighet att påverka statens politik och agerande. Parlamentariska system använder relativt mindre öppet och brutalt våld och låter regeringsställningar växla mellan olika delar av den härskande klassen genom periodiska allmänna val. Detta system har således lyckats säkerställa hela bourgeoisiens odiskutabla härskande över samhällets politiska och ekonomiska liv. Parlamentarisk demokrati är ingen mekanism för folkets deltagande i maktutövningen. Den är ett medel för att legitimera borgarklassens härskande och diktatur.

KULTUR, IDEOLOGI, MORAL

Men det borgerliga samhällets bidrag till denna mobilisering av intellektuellt och kulturellt artilleri är mycket omfångsrikare och verkningsfullare. I detta samhälle framställs egennyttan och konkurrensen, dvs den logiska grunden för kapitalistens beteende på marknaden, som den mänskliga naturen och sanktioneras som höga mänskliga värden. Här är mänskliga förhållanden en återspegling och utvidgning av förhållandena mellan varor. Människors värde och ställning mäts efter deras förhållande till ägandet. Borgarklassen bröt upp det gamla samhällets lokala och begränsade ordning och organiserade nationalstater. Stamtänkande och lokalpatriotism gav plats för dagens borgerliga nationalism och patriotism som det tyngsta ideologiska oket, som någonsin satts på det arbetande folkets skuldror.

De härskande idéerna i varje samhälle är den härskande klassens idéer. Men omfattningen av borgarklassens intellektuella, kulturella och moraliska dominans och dess kontroll av dagens samhällsliv saknar motstycke i historien. De senaste två seklernas vetenskapliga, tekniska och industriella revolutioner och den mäktiga marknadsmekanismen, som överskrider alla nationella, stammässiga, politiska och kulturella gränser, har försett borgerligheten med enorma möjligheter att säkerställa sin ideologiska övermakt och sprida den i världsskala.

Precis som på varuproduktionens område har människornas kreativa kraft omvandlats till ett vapen mot dem själva på ideologiproduktionens område. De många uppfinningarna och framstegen under 1900-talet, vilka revolutionerat litteratur- och konstformer och medlen för masskommunikation och öppnat nya områden för kulturella aktiviteter, har framförallt banat väg för ett ständigt bombardemang av miljontals människor med borgerliga idéer i mer utvecklade, subtila och effektiva former. Informationsteknologin och satellit-TV-näten, introducerade under de senaste två årtiondena, som så storartat underlättat uppgiften att samla in och föra ut information över hela världen, har i borgerlighetens händer vänts till ett monstruöst maskineri för desinformation, indoktrinering och provokation. Massmedierna och underhållningsbranschen, själva bland kapitalets mest vinstgivande sektorer, har tagit över en stor del av familjens traditionella roll, religionen och även statens repressiva organ och spelar en växande roll för bevarandet av den existerande ideologiska balansen i samhället, spridandet av den härskande klassens idéer och värderingar, indoktrinering och kontroll av medvetandet, terrorisering och atomisering av människor och bemötandet av kritiska idéer och tendenser i samhället. Dessa institutioner och de nya formerna för åsiktskontroll utgör hörnpelarna för det borgerliga samhällets politiska stabilitet, isynnerhet i tider av kris, osäkerhet och oroligheter bland folket.

Kampen mot de dominerande reaktionära idéerna har alltid varit en ständig del av arbetarnas klasskamp och en viktig uppgift för den arbetar-kommunistiska rörelsen.

Social revolution och kommunism

DET FRIA KOMMUNISTISKA SAMHÄLLET

Denna omvända värld måste vändas rätt. Detta är arbetar-kommunismens uppgift. Det är målet för arbetarnas kommunistiska revolution.

Den kommunistiska revolutionens innebörd är avskaffandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen och dennas omvandling till hela samhällets allmänna äganderätt. Den kommunistiska revolutionen gör slut på samhällets klassuppdelning och avskaffar lönarbetet. Således försvinner marknaden, varuutbytet och pengarna. Produktion för profit ersätts av produktion för att tillgodose folkets behov och frambringa välstånd för alla. Arbetet, som i det kapitalistiska samhället för det överväldigande flertalet är en ofrivillig, mekanisk och påfrestande aktivitet för att förtjäna livsuppehället, ger plats för frivillig, kreativ och medveten aktivitet för att berika det mänskliga livet. Var och en, i kraft av att vara en människa och född i ett mänskligt samhälle, kommer att bli likaberättigad till alla livets resurser och produkterna av kollektiva ansträngningar. Från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov – det är det kommunistiska samhällets grundläggande princip.

Inte bara klasskillnaderna utan också skillnaderna mellan människor efter yrke försvinner. Alla områden för kreativa aktiviteter kommer att öppnas för alla. Varje enskild människas utveckling blir villkoret för hela samhällets utveckling. Det kommunistiska samhället är ett globalt samhälle. Nationella gränser och uppdelningar försvinner och ger plats för en universell mänsklig identitet. Det kommunistiska samhället är ett samhälle fritt från religion, vidskepelse, ideologi och föråldrade traditioner och moralbud som stryper den fria tanken.

Klassernas och klassmotsättningarnas försvinnande gör staten överflödig. I det kommunistiska samhället vittrar staten bort. Det kommunistiska samhället är ett samhälle utan stat. Samhällets administration kommer att uträttas av alla dess medlemmar genom samarbete, samförstånd och kollektivt beslutsfattande.

Det är alltså i det kommunistiska samhället som idealen om mänsklig frihet och jämlikhet förverkligas för första gången. Frihet inte bara från politiskt förtryck utan även från ekonomiskt tvång och underkuvande och intellektuellt slaveri. Frihet att njuta av och erfara livet i alla dess dimensioner. Jämlikhet inte bara inför lagen utan i åtnjutandet av samhällets materiella och intellektuella välstånd. Jämlikhet i värde och värdighet för var och en i samhället.

Det kommunistiska samhället är ingen dröm eller utopi. Alla villkor för att bygga ett sådant samhälle har bluean skapats inom det kapitalistiska samhället självt. Mänsklighetens vetenskapliga, teknologiska och produktiva krafter har bluean tillvuxit så enormt att grundandet av ett samhälle engagerat för allas välbefinnande är fullt möjligt. De spektakulära framstegen inom kommunikation och informationsteknologi under de senaste två årtiondena har betytt att organiserandet av ett världssamhälle med kollektivt deltagande i utformning, planering och genomförande av samhällets olika funktioner är möjligare än någonsin. En stor del av dessa resurser blir nu antingen ödelagda på olika sätt eller använda avsiktligt för att hindra ansträngningarna att förbättra samhället och tillfbluesställa mänskliga behov. Men trots samhällets ofantliga materiella resurser utgörs ryggraden i det kommunistiska samhället av den kreativa och levande kraften av miljardtals män och kvinnor befriade från klassband, löneslaveri, intellektuellt slaveri, alienation och förnedring. Den fria människan är garantin för det kommunistiska samhällets förverkligande. Det kommunistiska samhället är ingen utopi. Det är målet för och resultatet av en ofantlig samhällsklass kamp mot kapitalismen; en levande, verklig och pågående kamp, som är lika gammal som det borgerliga samhället. Kapitalismen har själv skapat den stora samhälleliga kraft som kan förverkliga sitt frigörelseprospekt. Kapitalets vacklande makt i global skala är en återspegling av styrkan hos en världsarbetarklass. Till skillnad från andra förtryckta klasser i mänsklighetens historia kan arbetarklassen inte befria sig själv utan att befria hela mänskligheten. Det kommunistiska samhället är resultatet av arbetarnas revolution för att göra slut på löneslaveriet; en social revolution som oundvikligen omvandlar hela grunden för produktionsförhållandena.

PROLETÄR REVOLUTION OCH ARBETARSTAT

Lönarbetssystemet, som är det dagliga tvånget för det stora flertalet att sälja sin fysiska och intellektuella förmåga till andra för sitt uppehälle, är källa till och innersta väsen för våldet som är inbyggd i detta system. Detta nakna våld har många direkta offer: Kvinnor, arbetare, barn, gamla, folken i världens fattigare områden, var och en som efterfrågar sina rättigheter och reser sig mot förtrycket och var och en som har brännmärkts som tillhörig en eller annan “minoritet”. I detta system har krig och folkmord antagit skakande proportioner främst tack vare rivaliteten mellan kapitalen och de ekonomiska blocken. Teknologin för krig och massförstörelse är vida mer avancerad än den teknologi, som används för varuproduktion. Borgarklassens globala arsenal kan tillintetgöra världen flera gånger om. Det är detta system som i själva verket använt kärnvapen och kemiska vapen mot befolkningar. Det borgerliga samhället kan också stoltsera med sina anmärkningsvärda framsteg i att göra brott, mord, misshandel och våldtäkter till vardagsrutin i detta system.

Kan ett sådant system sopas bort för mänsklig frigörelse och ett bestående slut på våldet utan att de arbetande människorna tillgriper våld? Ingenstans i den kommunistiska teorin betraktas bruket av våld som en nödvändig beståndsdel av arbetarnas revolution. Men var och en som har det minsta begrepp om detta samhälles realiteter medger att den härskande klassen aldrig fblueligt skulle ställa sig vid sidan om och buga sig för den överväldigande majoritetens vilja att byta system. Om skyddandet av borgarklassens dagliga verksamhet och intressen är statens uppgift, så är försvaret av kapitalismens existens och den borgerliga egendomen dess innersta väsen. Om kraven på högre löner och det fria ordet utsätter sig för statens, polisens och militärens vbluee, så kan man föreställa sig vilken typ av motstånd de skulle sätta igång mot försök att expropriera borgarklassen politiskt och ekonomiskt. Borgarklassens och statens våld mot arbetarnas revolution, mot den överväldigande folkmajoritetens, med arbetarklassen i ledningen, vilja att bygga upp ett nytt samhälle, är i praktiken oundvikligt.

Arbetarnas revolution måste montera ned den borgerliga staten. Borgarklassens motstånd mot revolutionen och isynnerhet mot försöken att föra över produktionsmedlen i allmän ägo, kommer att fortsätta även efter att den borgerliga staten demonterats. Därför är det av avgörande betydelse att etablera en arbetarstat, som kan bryta ned detta motstånd och framtvinga revolutionens vilja. Likt alla andra stater står inte heller arbetarstaten över samhället och klasserna. Den är ett klasstyre. Men denna stat, som isynnerhet i marxistisk teori har kallats proletariatets diktatur, är den exploaterade majoritetens styre över de exploaterande klasserna för att diktera dekretet om mänsklig frihet och jämlikhet och för att bekämpa dessas angrepp och intriger. I sin form är arbetarstaten en fri stat, som organiserar det arbetande folkets massors egna direkta beslut och vilja. Till sin natur vittrar arbetarstaten som en övergångsstat bort så snart revolutionens mål har förverkligats.

ARBETARKLASSENS KOMMUNISTISKA PARTI
OCH KOMMUNISTISKA INTERNATIONAL

Arbetar-kommunism och borgliga kommunism

Kommunism var det namn den arbetar-socialistiska rörelsen antog på 1800-talet för att särskilja sig från andra samhällsklassers ickerevolutionära och även reaktionära socialism. Men under 1900-talet har även denna benämning missbrukats av andra rörelser och klasser i sådan utsträckning att den förlorade sin egentliga innebörd. Under det allmänna namnet kommunism uppträdde alla möjliga sociala tendenser, som varken till sin åskådning eller sina program eller sitt sociala och klassmässiga ursprung hade något att göra med arbetar-kommunism och marxism. Utlöpare av denna ickeproletära kommunism och främst bland dem Sovjetblockets borgerliga kommunism utvecklades i praktiken till den officiella huvudströmningen inom kommunismen under en stor del av 1900-talet. Arbetar-kommunismen marginaliserades.

Den viktigaste borgerligt kommunistiska tendensen under 1900-talet uppstod i Sovjetunionen till följd av urspårningen och det slutliga besegrandet av arbetarrevolutionen. Med oktoberrevolutionen 1917 lyckades den arbetar-kommunistiska rörelsen, ledd av bolsjevikerna, krossa de härskande klassernas statsmakt, etablera arbetarnas styre och även övervinna den besegrade reaktionens militära ansträngningar att återta sin förlorade makt. Men trots sin politiska seger misslyckades den ryska arbetarklassen slutligen att förändra produktionsförhållandena, dvs avskaffa lönarbetssystemet och överföra produktionsmedlen i allmän ägo. Under 1920-talet, mot en nedgång med allvarliga ekonomiska påfrestningar efter kriget och revolutionen, och i frånvaro av klara perspektiv på den socialistiska förändringen av de ekonomiska förhållandena, kom nationalismen att dominera det ryska arbetarpartiets och arbetarrörelsens politik och ekonomiska program. Det som hände under Stalin-eran var inte byggandet av socialismen utan en rekonstruktion av den kapitalistiska nationella ekonomin enligt en etatistisk och styrd modell. I stället för idén om allmänt och kollektivt ägande upprättades statligt ägande av produktionsmedlen. Löner, pengar och lönarbetssystem blev alla kvar. Den ryska arbetarklassens misslyckande att revolutionera de ekonomiska förhållandena ledde till nederlag för arbetarrevolutionen i sin helhet. Arbetarstaten ersattes av en ny borgerlig stat med en massiv byråkrati och militärapparat baserad på en statskapitalistisk ekonomi.

Denna statsdirigerade modell blev den ekonomiska förlagan för det så kallade kommunistiska lägret, som framträdde på världsscenen till följd av oktoberrevolutionens urspårning. Hela “socialismen” hos den borgerliga kommunismen inom Sovjetunionen och östblocket bestod av ekonomisk etatism, ersättandet av marknadsmekanismer med planering och administrativa beslut, omfördelning av tillgångarna och miniminivå för den allmänna välfärden och den sociala servicen.

Men Sovjetunionen var inte bara källan för borgerlig kommunism i detta århundrade. I Västeuropa uppstod utlöpare av den ickeproletära kommunismen, vilka, medan de delade grundelementen av östblockets ekonomiska åskådning i form av ersättande av socialismen med ekonomisk etatism och bevarandet av lönarbetssystemet, kritiserade det sovjetiska experimentet och höll distans till det utifrån demokratiska, nationalistiska, humanistiska och modernistiska ståndpunkter. Västlig marxism, eurokommunism, den nya vänstern och de olika grenarna av trotskismen fanns med bland de framträdande tendenserna inom ickeproletära kommunismen i Västeuropa. I de mindre utvecklade länderna och de forna kolonierna gav nationalismen och de antikolonialistiska tendenserna inom borgarklass och småborgerlighet och i vissa fall bonderörelser material till en ny typ av “tbluejevärldenkommunism”. Innehållet i denna kommunism var ekonomiskt oberoende, industrialisering, snabb utveckling av den nationella ekonomin enligt en statsdirigerad planerad modell, slut på de imperialistiska makternas öppna politiska dominans och även pånyttfödelsen av arkaiska lokala traditioner och kulturarv i opposition mot modernism och västlig kultur. Arketypen för tbluejevärldenkommunismen var maoismen och den kinesiska kommunismen, som djupt påverkade åsikter och politik inom så kallade kommunistiska grupper i de mindre utvecklade länderna.

En konsekvens av uppkomsten av de olika riktningarna av den ickeproletära kommunismen under 1900-talet var arbetar-kommunismens och marxismens allvarliga isolering och tillbakagång. För det första blev arbetar-socialismens grundläggande idéer och olika aspekter av marxistisk teori illa reviderade och misstolkade för att passa dessa rörelsers ickesocialistiska och ickeproletära natur och denna förvrängda bild uppvisades och uppfattades i global skala som marxism och kommunism. För det andra förändrades 1900-talskommunismens sociala och klassmässiga bas från arbetarklassen till ett vitt spektrum av sociala läger utanför arbetarklassen. I Västeuropa och de industrialiserade länderna utgjorde intellektuella, studenter, akademiker och reformistiska delar av borgarklassen den huvudsakliga miljön för de kommunistiska krafternas tillväxt och politiskt handlande. I den så kallade tblueje världens länder utgjorde, utöver dessa grupper, fattigbönder, missnöjda småborgare och framförallt en nationalistisk borgarklass, som längtade efter nationell ekonomisk utveckling och industrialisering, den sociala basen för ickeproletära kommunismen.

I frånvaro av en inflytelserik arbetar-kommunistisk tradition saknade arbetarklassen i flera årtionden ett starkt, självständigt politiskt handlande i världsskala. I Västeuropa och USA och en del latinamerikanska länder hamnade arbetarna till slut i fackföreningsrörelsens händer och partier tillhörande den härskande klassens vänsterflygel, isynnerhet socialdemokratin, i sådan utsträckning att dessa kom att av allmänheten och en stor del av arbetarna själva uppfattas som de naturliga och självklara organisationerna för arbetarrörelsen. I Sovjetunionen och östblocket blev arbetarklassen atomiserad och berövad sina politiska rättigheter mot små eftergifter på arbetsplatsen. I flertalet av de mer efterblivna länderna förblev även blotta tanken på att bilda arbetarpartier och arbetarorganisationer ett undertryckt hopp.

Den borgerliga kommunismens huvudriktningar nådde den ena efter den andra slutpunkten under de senaste årtiondena. Det senaste skedet var Sovjetunionens och östblockets spektakulära upplösning i slutet på 1980-talet och det tidigare 90-talet – något som borgarklassen euforiskt kallade “kommunismens död”.

Men trots det antikommunistiska klimatet under de inledande åren på 90-talet och borgarklassens öronbedövande rop om “kommunismens fall”, trots den enorma vedermöda, som sänkte sig över hundratals miljoner människor runtom i världen till följd av östblockets kollaps, pekar aktuella trender på en öppning för arbetar-kommunismen att återta den politiska scenen, framförallt i de industriellt avancerade länderna. Ett grundbehov för en sådan utveckling är en kraftfull politisk och teoretisk konfrontation med den borgerliga kommunismens olika trender, som kommer att återuppstå i olika former med arbetarrörelsens framgång och växande påverkan av marxism och arbetar-kommunism.

Revolution och reform

Men den stora arbetarrevolutionen, som frambringar detta fria samhälle, inträffar inte bara genom det arbetar-kommunistiska partiets vilja. Den är en omfattande klassrörelse som måste organiseras i olika aspekter och former. Alla slag av hinder måste röjas ur dess väg. Detta arbete är det arbetar-kommunistiska partiets dagliga aktivitets existensberättigande och själva huvudinnehåll. Men medan kampen för att organisera arbetarrevolutionen pågår, kämpar miljarder människor varje dag för att skaffa sig livsuppehälle under kapitalismen. Den revolutionära kampen för att bygga en ny värld är oskiljaktig från de dagliga ansträngningarna att förbättra livsvillkoren för den arbetande mänskligheten i den här världen.

Arbetar-kommunismen finner inte organiserandet av en revolution mot detta system oförenlig med kampen för att påtvinga kapitalismen de mest långtgående reformer. Tvärtom ser den sin närvaro på båda fronterna som det livsviktiga villkoret för en slutseger. Arbetarrevolutionen är inte en revolution som kommer ur desperation och fattigdom. Det är en revolution som förlitar sig på arbetarklassens medvetande och dess materiella och moraliska beblueskap. Ju vidare utsträckningen av politisk frihet, ekonomisk trygghet och social värdighet är inom arbetarklassen och folk i allmänhet, ju mer progressivt den politiska och sociala medborgerliga standarden och välfärdsnormen har påtvingats det borgerliga samhället av arbetarnas och det progressiva folkets strider, desto mer förbeblueda blir villkoren för arbetarrevolutionen och desto mer avgörande och förkrossande blir denna revolutions seger. Den arbetar-kommunistiska rörelsen står i första ledet i varje strid för att förbättra de sociala villkoren och standarden för människor.

Det som skiljer arbetar-kommunismen från reformistiska rörelser och organisationer – både inom arbetarklassen och icke-arbetarklass – i kampen för reformer, är framförallt, för det första, det att arbetar-kommunister alltid betonar det faktum att full frihet och jämlikhet aldrig kan uppnås genom reformer. Även de mest långtgående ekonomiska och sociala reformer, per definition, lämnar de förhatliga grunderna för det existerande systemet, nämligen privat egendom, klassuppdelning och lönarbetssystemet, orörda. Dessutom, som kapitalismens hela historia och aktuell erfarenhet i olika länder visar, motsätter sig borgarklassen i de flesta fall våldsamt varje försök att genomföra även de ringaste reformer. Det som har vunnits är också alltid tidsbegränsat, utsatt och möjligt att avskaffa. Medan arbetar-kommunismen kämpar för reformer vidhåller den nödvändigheten av social revolution som det enda verkligt livskraftiga och frigörande arbetarklassalternativet.

För det andra, medan arbetar-kommunismen försvarar även de minsta förbättringar av arbetarnas ekonomiska, politiska och kulturella liv, efterfrågar den de mesta vidsträckta och mest progressiva politiska, medborgerliga och sociala rättigheter. I kampen för reformer inskränker sig vår rörelse inte till att kräva vad kapitalistklassen anser sig ha råd med. Profiten och handelns inkomster eller “nationalekonomins” så kallade intressen osv begränsar eller inskränker inte våra krav. Vår utgångspunkt är dagens människors odiskutabla rättigheter. Om sådana rättigheter som rätten till sjukvård, utbildning, ekonomisk säkerhet, strejkrätten, folkets direkta och fortlöpande deltagande i det politiska livet, kvinnors likaberättigande, frihet från religiösa övergrepp osv är oförenliga med affärsvärldens möjligheter till profit och kapitalismens intressen, så är det endast ägnat att bevisa det nödvändiga i att störta hela systemet. Detta är den grundläggande sanning vår rörelse övertygar arbetarklassen och hela samhället om i kampen för reformer. Vårt mål för denna kamp är inte att skapa en reformerad kapitalism, en kapitalism “med mänskligt ansikte” eller en “ansvarstagande” kapitalism. Vårt mål är att tvinga det nuvarande systemet att erkänna och stå fast vid det arbetande folkets obestridliga rättigheter. De rättigheter och krav borgarklassen anser vara oförenliga med sin överlevnad, är arbetarklassen beblued att genomdriva den dag som i dag är och på dess mest innehållsrika sätt.

På samma gång, så länge och varhelst kapitalismen råder, kämpar det arbetar-kommunistiska partiet också för de djupaste och mest långtgående politiska, ekonomiska, sociala och kulturella reformer, som ökar folkets levnadsstandard och dess medborgerliga rättigheter på högsta möjliga nivå. Dessa reformer, liksom den styrka och enighet som uppnåtts under kampen för deras förverkligande, kommer göra det lättare för det arbetande folket att leverera den sista bataljen mot det kapitalistiska systemet.

Del två av programmet innehåller de omedelbara huvudkrav det arbetar-kommunistiska partiet reser för arbetarnas pågående kamp för att påtvinga det nuvarande samhällssystemet reformer. Trots att följande krav och normer förefaller som radikala och ideala efter gällande normer även i de mest utvecklade kapitalistiska länderna i dag, utgör de faktiskt bara en väldigt liten del av de rättigheter och friheter som kommer realiseras tillfullo i ett kommunistiskt samhälle.

Det råder inget tvivel om att även de minsta förbättringar av folkets liv i dagens Iran och genomförandet av de mest elementära fri- och rättigheter kräver att Islamiska republikens omänskliga och reaktionära regim störtas. Att störta denna regim är en brådskande uppgift för arbetarrevolutionen i Iran. Det arbetar-kommunistiska partiet kämpar för störtandet av Islamiska republiken och det omedelbara upprättandet av arbetarstaten. Arbetarnas herravälde kommer inte bara att säkra det omedelbara införandet av de normer som skisseras i denna del av programmet som de mest grundläggande rättigheter för folket i Iran utan kommer också, genom att förverkliga hela sitt kommunistiska program, förbebluea villkoren för verklig och fullständig befrielse och jämlikhet.

Allmäna principer och grunder

2. Etablerandet av långtgående, ovillkorliga, garanterade och likvärdiga politiska och medborgerliga fri- och rättigheter för alla. Avskaffande av varje form av diskriminering efter kön, etnisk tillhörighet, nationalitet, medborgarskap, ras, religion, ålder, osv.

3. Införande av sådana allmänna ekonomiska och välfärdsnormer, såväl som progressiva arbetslagar, som tvingar fram den högsta levnadsstandarden, välfärden och ekonomiska säkerheten för folket under det existerande kapitalistiska systemet.

4. Stiftandet av lagar och bestämmelser som radikalt och snabbt sopar undan reaktionära, diskriminerande och förnedrande trosföreställningar, sedvänjor och traditioner och hjälper utvecklandet av fri och öppen kultur, värderingar och mänskliga relationer.

5. Införandet av lagar och förhållningssätt som förändrar Iran till en källa för stöd till progressiv kamp, progressiva sociala värderingar och förhållanden och för arbetarkamp och socialistisk kamp världen över.

Ovanstående allmänna principer ska genomföras omedelbart genom följande åtgärder:

Den politiska maktens struktur och organ

RÅDSSTYRE

ARMÉNS UPPLÖSANDE

Det arbetar-kommunistiska partiet står för arméns och de professionella väpnade styrkornas upplösande.

Armén, Pasdaran (islamiska väktare) och andra professionella väpnade styrkor, liksom alla hemliga militära, säkerhets- och spionageorganisationer, skall upplösas.

Rådens milisstyrkor, baserade på allmän militär utbildning och allmänt deltagande i säkerhets- och försvarsuppgifter ersätter yrkesarmén, som står skild från och över folket.

Dessutom tror partiet att följande principer under alla omständigheter måste tillämpas, så länge de nuvarande väpnade styrkorna finns kvar:

Avskaffandet av praktiken med obetingad lydnad inom de väpnade styrkorna. All militär personal skall ha rätt att vägra verkställa order som de ser vara i konflikt med landets lagar eller strida mot deras egna samvete och principer.

Varje människa har rätt att vägra delta i krig eller militär aktivitet som är oförenlig med hennes/hans principer och övertygelse.

De som ingår i polisiära verksamheter måste alltid bära uniform i tjänsten och sina vapen fullt synliga. Formering av väpnade styrkor utan uniform eller utförande av uppdrag som väpnad polis i civila kläder är förbjudet. Det är varje medborgares rätt att ha kännedom om närvaron av väpnade polisiära styrkor i sin omgivning (arbetsplatser, bostadsområden, vägar etc).

Militärpersoner har rätt att delta i politiska aktiviteter och gå med i politiska partier. Politiska partier, fackföreningar och andra organisationer har frihet att bedriva politisk verksamhet inom de militära styrkorna.

AVSKAFFANDE AV OVALDA BYRÅKRATER.
DIREKT FOLKLIGT DELTAGANDE I ADMINISTRATIONEN

Höjning av arbetsmoralen och respekt för medborgarna och klienterna inom allmän service. Varje missbruk av tjänstemannaställning, bestickning, nepotism, diskriminering, avvikelse från i lagen definierade regler och procedurer, uraktlåtenhet att verkställa lagens bestämmelser etc skall resultera i åtal inför allmän domstol som allvarliga överträdelser. Strikta förbud mot att använda allmänt ägda faciliteter och resurser för privata ändamål.

Ovillkorlig rätt för individen att stämma varje statstjänsteman inför allmän domstol.

EN OBEROENDE DOMARKÅR, LIKA RÄTT FÖR ALLA.

Som ett steg mot detta mål och för att säkra mesta möjliga opartiskhet i det nuvarande samhället kräver det arbetar-kommunistiska partiet det omedelbara uppfyllandet av följande grundprinciper:

1. Domarnas, domstolarnas och det rättssystemets legala oberoende i förhållande till den verkställande makten.

2. Domare och andra juridiska myndighetspersoner skall väljas av folket och deras mandat skall kunna återkallas närhelst väljarnas majoritet så beslutar.

3. Specialdomstolar avskaffas; alla rättegångar ska äga rum i allmänna domstolar.

4. Alla rättegångar ska hållas öppna för allmänheten. Rättegång med jury vid alla svårare lagöverträdelser. De åtalades och deras advokater skall ha rätt att acceptera eller förkasta domare eller jurymedlemmar.

5. I varje rättegång skall den åtalade antagas vara oskyldig tills hon/han bevisats vara skyldig och bevisbördan skall ligga hos åklagaren eller käranden.

6. Landets rättsprinciper och individens rättigheter inför rättssystemet beskrivs mer detaljerat i senare delar av programmet.

Individuella och medborgerliga
rättigheter och friheter

Genuina individuella och medborgerliga friheter kan bara förverkligas i ett samhälle som i sig självt är fritt. Genom att avskaffa klassförtryck och ekonomiskt förtryck skall arbetarnas kommunistiska revolution öppna vägen för de mest långsträckta friheter och möjligheter för individernas självförverkligande inom olika områden av mänskligt liv.

Samtidigt kämpar det arbetar-kommunistiska partiet för att förverkliga och skydda de mest vidsträckta individuella och medborgerliga rättigheter i det nuvarande samhället. Dessa obestridliga och okränkbara rättigheter är i huvuddrag som följer:

1. Rätt att leva. Immunitet till kropp och själ mot varje form av övergrepp.

2. Rätt till livsuppehälle. Rätt till alla förnödenheter som krävs för ett normalt liv i dagens samhälle.

3. Rätt till fritid, rekreation, vila och avkoppling.

4. Rätt till utbildning. Rätt att åtnjuta alla de utbildningsresurser som finns tillgängliga i samhället.

5. Rätt till hälsa. Rätt att åtnjuta alla existerande resurser till skydd mot skador och sjukdomar. Rätt att åtnjuta alla samhällets anordningar för hälsovård och sjukvård.

6. Rätt till personligt oberoende. Förbud mot slaveri och tvångsarbete under olika förklädnader och försök till rättfärdiggörande.

7. Rätt att umgås och ha ett socialt liv. Förbud mot all segregering av människor från deras sociala omgivning och att beröva dem rätten att vara tillsammans med andra.

8. Rätt att ta bluea på och få veta sanningen om alla områden av samhällslivet. Förbud mot censur och kontroll från staten, mediamagnater och direktörer över den information som gjorts tillgänglig för allmänheten.

9. Rätt att åtnjuta en hälsosam och säker miljö. Rätt för folket och dess representanter att granska och kontrollera effekterna på miljön av statens och företagens verksamheter.

10. Ovillkorliga friheter vad gäller tro, meningsyttringar, mötesfrihet, pressfrihet, demonstrationsrätt och strejkrätt. Ovillkorlig frihet att organisera sig och att bilda politiska partier.

11. Full och ovillkorlig frihet att kritisera. Rätt att kritisera alla politiska, kulturella, etiska och ideologiska aspekter på samhället. Varje åkallande av nationella, patriotiska, religiösa “heligheter” för att inskränka friheten till kritik och meningsyttringar ska avskaffas och förklaras olaglig. Förbud mot religiösa, patriotiska, nationalistiska och andra former för terroriserande i avsikt att undertrycka fria meningsyttringar.

12. Religionsfrihet och frihet för ateism.

13. Allmän och lika rösträtt för alla över 16 års ålder, oavsett kön, religion, etnisk tillhörighet, nationalitet, yrke, medborgarskap, trosbekännelse eller politisk övertygelse. Rätt för var och en över 16 år att ställa upp för val till varje representativt organ och att inneha varje vald position eller tjänst.

14. Förbud mot inkvisitionen. Rätt för var och en att vägra vittna mot sig själva för att undvika att själva bli åtalade. Rätt att tiga om sina personliga åsikter eller övertygelser.

15. Ovillkorlig rätt att välja bostadsort. Frihet att resa och flytta för var och en över 16 år, man eller kvinna. Förbud mot varje form av ständig kontroll av förflyttningar inom landet från statliga eller polisiära myndigheter. Avskaffa alla inskränkningar i friheten att lämna landet. Omedelbart och ovillkorligt utfärdande av pass och resedokument på begäran.

16. Förbud mot påläggandet av restriktioner för utländska medborgares in- och utresa. Beviljande av medborgarskap för varje sökande som accepterar de lagliga skyldigheter som är förenade med medborgarskap. Ovillkorligt utfärdande av uppehålls- och arbetstillstånd för alla som söker uppehållstillstånd i Iran.

17. Okränkbarhet av människors privatliv. Okränkbarhet av personers hem, brevväxling och samtal och skydd för dessa mot varje form av myndigheters intrång. Förbud mot buggning, förföljelse och bevakning. Förbud mot varje insamlande av information om människor utan deras uttryckliga tillåtelse. Rätt för alla att skaffa sig och studera all information som statliga myndigheter har om dem.

18. Frihet att välja sysselsättning.

19. Ovillkorlig frihet att välja kläder. Avskaffa varje officiellt eller förutsatt krav på mängd eller typ av klädsel män eller kvinnor bär offentligt. Förbud mot varje form av diskriminering eller restriktioner på grund av människors klädsel eller utseende.

20. Rätt för folkets valda representanter att kontrollera och granska statens verksamheter, dokument och förrättningar. Förbud mot all hemlig diplomati.

Jämlikhet och avskaffande av diskriminering

Vår kamp för jämlikhet och avskaffande av diskriminering i de existerande kapitalistiska samhällena är en integrerad del av vår vidare och grundläggande kamp för att påskynda den sociala revolutionen och upprätta ett jämlikt och fritt kommunistiskt samhälle. Vårt parti står i frontlinjen för varje social kamp mot diskriminering och ojämlikhet och är övertygat om att lika rättigheter och lika tillämpning av lagarna för alla, utan hänsyn till kön, nationalitet, religion, ras, övertygelse, trosbekännelse, sysselsättning, status, medborgarskap etc, måste proklameras okränkbara huvudprinciper bakom all lag. Varje lag eller reglering som kränker dessa principer måste omedelbart avskaffas och alla fall av diskriminering från någon individ, myndighet eller institution, statlig eller privat, skall underkastas brottsutbluening.

JÄMLIKHET MELLAN KVINNOR OCH MÄN,
FÖRBUD MOT DISKRIMINERING PÅ GRUND AV KÖN

I sig själv är inte kvinnoförtrycket en kapitalismens uppfinning. Dock har kapitalismen utvecklat detta avskyvärda historiens testamente till en hörnsten inom nutida ekonomiska och sociala relationer. Rötterna till kvinnors ojämlika situation i dag återfinns inte i de ålderdomliga uppfattningar och intellektuella och kulturella arv från utdöda samhällen eller i idéer från de mörka tidernas profeter och religioner, utan i dagens industriella och moderna kapitalistiska samhälle; i ett system som visar upp könsuppdelningen inom produktionsprocessen som en viktig ekonomisk och politisk faktor för att säkra kapitalets profiter. Uppfinnandet av flexibilitet i anställande och avskedande, införandet av arbetsdelning, tävlan och motsättningar mellan arbetarna, säkerställandet av mer missgynnade skikt inom arbetarklassen som ett sätt att pressa ner levnadsstandarden för klassen som helhet, förvrängandet av de arbetande människornas mänskliga och klassmässiga självmedvetande och återuppväckandet av föråldrade och förbrukade fördomar – allt detta är den moderna, nutida kapitalismens välsignelser av kvinnoförtrycket och stöttepelare för den kapitalistiska ackumulationen i dag. Oavsett huruvida kapitalismen i sig själv eller som sådan är förenlig med kvinnors jämställdhet, grundar sig kapitalismen i slutet av 1900-talet isynnerhet på ojämlikhet och kommer inte att retirera från den utan styvnackat och våldsamt motstånd.

Det arbetar-kommunistiska partiet kämpar för fullständig och ovillkorlig jämställdhet mellan kvinnor och män. De lagar och åtgärder som genast måste införas för att påbörja avskaffandet av diskrimineringen mot kvinnor är följande:

1. Deklaration om den fulla och ovillkorliga jämställdheten i rättigheter mellan kvinnor och män och omedelbart återkallande av alla lagar och förordningar som kränker denna princip.

2. Omedelbara åtgärder för att säkerställa fullständig jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller deltagande i det politiska livet. Kvinnornas ovillkorliga rätt att delta i val på alla nivåer och att inneha varje ställning och tjänst – politisk, administrativ, rättslig osv. Avskaffande av varje lag eller förordning som begränsar rätten för kvinnor att delta på jämlika villkor inom politik och administration.

3. Full lika rätt och status för kvinnor och män i familjen. Avskaffande av mannens privilegier som så kallad “husföreståndare” och fastställande av lika rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män när det gäller vård och uppfostran av barn, kontroll och skötsel av familjens finanser, arv, val av bostad, hemarbete, yrkesarbete, skilsmässa och, i fall av separation, vårdnad av barn och delning av, och anspråk på, familjens egendom. Förbud mot Ta’addod Zowjât (den islamiska rätten till månggifte för män). Förbud mot Siqe (den tillfälliga hyrningen av hustrur enligt islamisk lag). Avskaffandet av de förslavande skyldigheter frun har mot sin man under islamisk lag och enligt antika traditioner. Förbud för mannen att ha sex med sin fru utan hennes medgivande, även utan att bruka våld. Sådana fall, enligt kvinnans polisanmälan, skall leda till åtal för våldtäkt. Förbud mot påtvingat hemarbete eller särskilda hushållsplikter för kvinnan i familjen. Påläggande av allvarliga straff för misshandel, hot, frihetsinskränkningar, förnedring och våldshandlingar mot kvinnor och flickor i familjen.

4. Fullständig jämlikhet mellan kvinnor och män i det ekonomiska livet och arbetslivet. Lika tillämpning av arbets- och sociallagstiftning för kvinnor och män. Lika lön för lika arbete för kvinnor och män. Avskaffande av alla restriktioner som bestämmer typ av arbeten för kvinnor. Full jämställdhet mellan kvinnor och män gällande löner, försäkringar, semestrar, arbetstid, arbetsskift, tilldelning av arbetsuppgifter, arbetsgradering, befordran och arbetarrepresentation på olika nivåer. Införande av särskilda regler och normer vid företagen för att tillåta kvinnor ha anställningstrygghet och yrkeskarriär, som förbud mot att avskeda havande kvinnor, förbud mot att anvisa havande kvinnor tunga arbetsuppgifter och tillhandahållande av särskilda anordningar för kvinnors behov på arbetsplatserna. Sexton veckors mammaledighet och ett års ledighet för barnets vård. Det sistnämnda för att användas av både kvinna och man efter eget tycke. Upprättande av inspektions- och övervakningsråd för att se till att företagen uppfyller dessa regler.

Inrättande av jämställdhetsdomstolar med makt att meddela utslag i mål om kvinnors jämställdhet i anställning och på arbetsplatser, statliga eller privata, kommersiella eller icke-kommersiella. Åtal och stränga straff för företag, som kränker principen om absolut jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.

Gratis lokalt tillgängliga centra och anordningar som daghem, småbarnshem och barnklubbar, som på grund av den oproportionerliga börda på kvinnorna av hemarbete och barnavård som råder i dag, skulle underlätta för kvinnorna att komma ut i ett varierande fält av aktiviteter utanför hemmet.

5. Avskaffande av alla inskränkande och bakåtsträvande kulturella och moraliska seder och bruk som hindrar och motsäger kvinnans oberoende och fria vilja som jämställd medborgare. Avskaffande av varje inskränkning av kvinnans rätt – gift eller ogift – att resa och välja bostadsort efter egen vilja, vare sig inom eller utanför landet. Avskaffande av alla lagar och förordningar som begränsar kvinnans rätt att välja klädsel, sysselsättning och socialt umgänge. Förbud mot varje form av segregering mellan kvinnor och män på allmänna platser, inrättningar, församlingar, möten och allmänna färdmedel. Blandad undervisning på alla nivåer. Förbud mot att använda titlar som fröken, fru, syster eller andra hänsyftningar som markerar kvinnan i förhållande till mannen inom all officiell korrespondens eller tal från statliga eller privata myndigheter eller inrättningar. Förbud mot all inblandning i kvinnors privatliv och deras personliga, känslomässiga och sexuella relationer från varje myndighet, familjemedlemmar eller släktingar. Förbud mot varje form av nedsättande, manschauvinistisk, patriarkalisk och ojämlik behandling av kvinnor inom allmänna institutioner. Förbud mot hänvisning till könstillhörighet i arbetsplatsannonser. Avlägsnande av varje fördomsfull och nedsättande hänsyftning på kvinnor från läroböcker och undervisningsmaterial och istället införande av särskilda kurser och läromedel om frågor om kvinnornas jämställdhet. Inrättande av övervakningsråd och särskilda laggenomdrivande departement för att ta hand om fall av trakasserier och diskriminering av kvinnor.

6. Direkt aktion av relevanta statliga myndigheter för att bekämpa manschauvinistisk och kvinnofientlig kultur i samhället. Stöd och uppmuntran till icke regeringsanknutna kvinnorättsgrupper.

LIKA RÄTTIGHETER FÖR ALLA INVÅNARE I LANDET
OAVSETT MEDBORGARSKAP

2. Lika tillämpning av arbets- och sociallagstiftning för alla arbetare oberoende av medborgarskap.

3. Utfärdande av inrese-, uppehålls- och arbetstillstånd, försäkringskort etc till alla som söker uppehållstillstånd i Iran.

FÖRBUD MOT RASDISKRIMINERING

AVSKAFFANDE AV NATIONELLT FÖRTRYCK

Som en allmän princip står det arbetar-kommunistiska partiet för att människor av olika nationellt ursprung skall leva som fria medborgare med lika rättigheter inom större nationella enheter. Detta stärker arbetarnas led i klasskampen. Icke desto mindre, i de fall där en bakgrund av nationellt förtryck och stridigheter har gjort samexistensen svår inom vissa stater, erkänner partiet rätten för förtryckta nationaliteter, om de så väljer i en direkt och fri folkomröstning, att utträda och bilda oberoende stater.

DEN KURDISKA FRÅGAN

Som regel vill det arbetar-kommunistiska partiet vid varje tidpunkt stöda Kurdistans utträde endast om det är mycket sannolikt att ett sådant steg skulle medföra att det arbetande folket i Kurdistan skulle uppnå ökade medborgerliga rättigheter och en gynnsammare och säkrare ekonomiska och sociala förhållanden. Partiets officiella ställning kommer därför bestämmas i överensstämmelse med det arbetande folkets intressen i Kurdistan efter en konkret utvärdering av situationen vid tidpunkten.

Det arbetar-kommunistiska paritet erkänner inte den idé om kurdiskt självstyre som de nationalistiska krafterna i Kurdistan kräver som ett steg framåt utan snarare som ett recept för ett evigt bevarande av kurdiska och icke-kurdiska nationella identiteter inom en enda nationell byggnad. Nationellt självstyre är bundet till att föreviga och officiellt legitimera nationell uppdelning och bebluea väg för fortsättandet av nationella konflikter under kommande år.

Det arbetar-kommunistiska partiet håller varje avgörande av Kurdistans politiska framtid för ogiltig och olaglig, vore det så ett ensidigt beslut av regeringen eller resultatet av överenskommelser mellan centralregeringen och lokala partier, introducerad utan tydligt samtycke från folket i Kurdistan i en öppen och fri folkomröstning.

Moderna och progressiva
sociala och kulturella normer

Etablerandet av en modern sekulär stat och politiskt system är endast det första steget mot en fullständig frigörelse från religiöst, nationellt, etniskt rasmässigt och sexuellt bigotteri och fördomsfullhet. Det arbetar-kommunistiska partiet kräver det omedelbara införandet av följande:

RELIGION, NATIONALITET OCH ETNICITET

2. Fullständigt avskiljande av religion från undervisningen. Förbud mot undervisning i religiösa ämnen och dogmer eller religiös tolkning av ämnen i skolor och läroanstalter. Varje lag och reglering som bryter mot principen om sekulär icke-religiös undervisning måste omedelbart upphävas.

3. Förbud mot alla slag av finansiellt, materiellt eller moraliskt stöd från staten eller statliga institutioner till religion och religiösa aktiviteter, institutioner och sekter. Staten skall ha skyldighet att utrota religionen från det sociala livets olika områden genom informationsmedel och genom att höja allmänhetens nivå av utbildning och vetenskaplig kunskap. Utelämnande av varje hänvisning till religiösa tilldragelser eller märkesdagar ur den officiella kalendern.

4. Förbud mot våldsamma och omänskliga religiösa ceremonier. Förbud mot varje form av religiös aktivitet, ceremoni eller ritual som är oförenligt med människors medborgerliga rättigheter och friheter och principen om allas jämställdhet. Förbud mot varje form av religiös manifestation som stör människors lugn och ro och säkerhet. Förbud mot varje form av religiös ceremoni eller uppträdande som är oförenlig med lagar och regler för hälsa, hygien, miljö och förhindrande av grymhet mot djur.

5. Beskyddande av barn och personer under 16 år från alla former av materiell och andlig manipulering från religioner och religiösa institutioner. Förbud mot att locka personer under 16 år till religiösa sekter eller religiösa ceremonier och lokaler.

6. Alla religiösa samfund och sekter skall officiellt registreras som privata företag. Underordnande av religiösa inrättningar under lagar och regler för företag. Granskning genom legala myndigheter av religiösa inrättningars bokföring, räkenskaper och bokslut. Underordnande av dessa institutioner under de skattelagar som gäller för andra affärsföretag.

7. Förbud mot varje fysiskt eller psykologiskt tvång för accepterande av religion.

8. Förbud mot religiösa, etniska, traditionella, lokala osv seder som bryter mot människors rättigheter, jämställdhet och frihet, deras åtnjutande av de medborgerliga, kulturella, politiska och ekonomiska rättigheter som lagen erkänner och deras fria deltagande i samhällslivet.

9. Konfiskering och återförande av all egendom, förmögenhet och fastigheter, som det religiösa etablissemanget har förskaffat sig med tvång eller via staten och olika stiftelser under den islamiska regimen. Dessa skall förvaltas av folkvalda organ till fördel för allmänheten.

10. Förbud mot att hänföra individer eller grupper till särskild nationalitet offentligt, i medierna, i ämbetslokaler osv utan deras uttryckliga tillåtelse.

11. Utelämnande av varje hänsyftning på en persons nationalitet på ID-kort, offentliga dokument och i officiell verksamhet.

12. Förbud mot uppväckande av religiöst, nationellt, etniskt, rasistiskt hat eller hat mot ena eller andra könet. Förbud mot att bilda politiska organisationer som öppet och officiellt proklamerar en folkgrupps överlägsenhet över en annan på grund av nationalitet, etnicitet, ras, religion eller kön.

SAMBOENDE, FAMILJ, ÄKTENSKAP OCH SKILSMÄSSA

2. Enkel registrering är tillräcklig för samboende att offentligt erkännas och täckas av familjelagarna om partnerna så önskar. Sekularisering av äktenskapet. Förbud mot religiösa ritualer och recitationer vid statliga ceremonier för registrering av äktenskap. Att hålla eller inte hålla särskilda ceremonier, religiösa eller sekulära, när äktenskap ingås, saknar betydelse för äktenskapets giltighet eller status inför lagen.

3. Förbud mot varje form av finansiell transaktion i samband med äktenskap, såsom att fixa ett, Mehriyye, Shirbaha, Jahizieh (olika kontantbetalningar eller betalning in natura mellan de båda parterna), och så vidare, som villkor eller förutsättningar för äktenskap.

4. Förbud mot Ta’addod Zowjât (den islamiska rätten till månggifte för män) och Siqe (den tillfälliga hyrningen av hustrur enligt islamisk lag).

5. Lika rätt för kvinna och man i familjen, i valet av bostad, i vård och utbildning av barnen, i beslut som gäller familjens egendom och finanser och i alla frågor som gäller samboende. Avskaffande av mannens speciella status som husföreståndare i alla lagar och förordningar och lika rätt för kvinna och man i ledandet av familjens affärer.

6. Ovillkorlig rätt till separation (skilsmässa) för kvinna och man. Lika rättigheter och skyldigheter för kvinna och man i vårdnad och tillsyn av barn efter separation.

7. Lika rättigheter för båda parter under separation i avseende på egendom och tillgångar, som anskaffats för familjens bruk under samlevnaden.

8. Avskaffande av det automatiska överförandet av faders familjenamn till barn. Beslutet om barnets efternamn lämnas över till ömsesidiga överenskommelser mellan föräldrarna. Om ingen överenskommelse nås tar barnet moderns efternamn. Referensen till föräldrars namn skall utelämnas från ID-kort och andra officiella identitetsdokument såsom pass, körkort osv.

9. Materiellt och moraliskt stöd från staten till ensamstående föräldrar. Särskilt stöd till mödrar som separerat eller fött sitt barn utom äktenskapet mot ekonomiska svårigheter eller reaktionära kulturella och etiska påtryckningar.

10. Avskaffande av alla anakronistiska och reaktionära lagar och förordningar som behandlar mäns och kvinnors sexuella förhållanden med någon annan än maken/makan som ett brott.

BARNENS RÄTTIGHETER

2. Samhället är ansvarigt för att säkra varje barns välbefinnande utan hänsyn till familjens tillgångar eller förhållanden. Staten är förpliktigad att försäkra barnen en allmän och högsta möjliga standard ifråga om välfärd och utvecklingsmöjligheter för barn.

3. Underhåll och kostnadsfri medicinsk, utbildningsmässig och kulturell service för att säkra en hög levnadsstandard för barn och ungdomar oavsett familjens levnadsomständigheter.

4. Placering av barn utan familj eller familjär omsorg under statens uppsikt, och omsorg om deras liv och undervisning i moderna, omhändertagande, progressiva och välutrustade centra.

5. Skapande av välutrustade, moderna förskolor för att säkra att alla barn har tillgång till en kreativ pedagogisk och social omgivning utan hänsyn till familjens levnadsomständigheter.

6. Lika rätt för alla barn, vare sig födda i eller utanför äktenskapet.

7. Förbud mot yrkesarbete för barn och ungdomar under 16 år.

8. Förbud mot misshandel av barn i skolan och i samhället i stort. Absolut förbud mot kroppslig bestraffning. Förbud mot att utsätta barn för psykologisk press eller skrämsel.

9. Beslutsamma lagliga ingripanden mot sexuellt utnyttjande av barn. Sexuellt utnyttjande av barn skall bedömas som grova brott.

10. Åtal och straff för den som på något sätt eller under en eller annan förevändning hindrar barn, pojkar eller flickor, från att åtnjuta sina medborgerliga och sociala rättigheter, såsom undervisning, rekreation och deltagande i barns sociala aktiviteter.

SEXUELLA FÖRHÅLLANDEN

2. Alla vuxna, kvinnor eller män, är fullständigt fria att bestämma över sina sexuella förhållanden med andra vuxna. Vuxnas frivilliga förhållanden med varandra är deras privatsaker och ingen person eller myndighet har rätt att undersöka dem, blanda sig i dem eller avslöja det för allmänheten.

3. Var och en och särskilt ungdomar och tonåringar skall mottaga sexualundervisning och orientering om preventiva metoder och säkert sex. Sexualundervisning skall vara en obligatorisk del av gymnasieskolans läroplan. Staten ansvarar för att i snabb takt höja befolkningens vetenskapliga medvetande om sexuella frågor och individens rätt inom sexuella förhållanden genom att sprida information, inrätta kliniker och rådgivningsbyråer öppna för alla berörda, särskilda radio- och TV-program och med andra effektiva metoder.

4. Preventivmedel och rådgivning om hur man undviker venerisk smitta skall vara kostnadsfria och lättillgängliga för alla vuxna.

ABORT

Det arbetar-kommunistiska partiet är emot abort. Partiet kämpar för att skapa ett samhälle, där inte betryck och andra omständigheter skall driva människor till att utföra eller acceptera denna handling.

Emellertid, så länge de ogynnsamma sociala förhållandena i verkligheten driver massor av kvinnor att ta sin tillflykt till bakgatsabortörer, kräver det arbetar-kommunistiska partiet i avsikt att undvika profitörers missbruk och säkra skyddet för kvinnors hälsa vidtagandet av följande åtgärder:

KAMPEN MOT DROGBEROENDE OCH DROGSYNDIKAT

2. Hjälp till kampen mot drogberoende genom att eliminera de sociala och ekonomiska orsaker som driver människor till droger och beskydd av drogberoende mot narkotikalangare och drogsyndikat. Avkriminalisering av de drogberoendes levnadssätt. Hjälp till droganvändare att komma ur missbruket genom:

3. Upprättande av statliga kliniker, som tillmötesgår de drogberoendes behov på villkor att de samtycker till att delta i rehabiliteringsprogram.

4. Legalisering av innehav av vissa droger i kvantiteter som behövs för personligt bruk. Gratis kanyler och sprutor skall göras tillgängliga genom apotek och kliniker till alla som behöver dem för att skydda drogbrukare från sjukdomar som aids och gulsot och hindra spridningen av dessa sjukdomar.

5. Förbud mot varje form av utvisning, fängslande eller isolering av drogbrukare på grund av deras drogberoende. Drogmissbruk är i och för sig inget brott.

KAMPEN MOT PROSTITUTION

Strikt förbud mot organiserande av prostitution, samröre med, koppleri och profitering på prostituerades arbete.

Avkriminalisering av prostituerades levnadssätt och yrkesutövning. Hjälp till prostituerade att återfå sin sociala värdighet och självaktning och befriande av deras liv från kriminella nätverk och gäng genom:

RÄTTEGÅNGSPRINCIPER

2. Rättegångar måste hållas fria från provokationer och förhandsdömanden och på rättvisa villkor. Rättegångslokalen, domaren och sammansättningen av juryn måste vara så fastslagna att sådana villkor säkras.

3. Den åtalade och dennes advokater har rätt att veta om och studera alla de bevis, indicier och vittnesmål åklagaren eller käranden lägger fram inför rättegången.

4. Rättens utslag skall kunna överklagas, åtminstone en gång, av den åtalade, åklagaren eller av målets båda parter.

Förbud mot att hetsa fram förutfattade meningar om rättegången eller om de inblandade personerna medan rättegången pågår.

5. Förbud mot rättegångar under sådana omständigheter att den allmänna opinionens press förvägrar eller komprometterar utsikten till en opartisk rättegång.

6. Polisens vittnesmål tillmäts samma vikt som varje annat vittnesmål.

7. Domare och domstolar måste vara helt oberoende i förhållande till förhör och utblueningar. Utblueningsprocedurens lagliga korrekthet skall övervakas och prövas av särskilda domare.

8. I strafflagarna skall kränkning och våld mot en persons kropp eller själ, våld mot barn, så kallade hedersbrott mot kvinnor, våld i hemmen, brott på grund av hat mot vissa grupper människor och brott som innefattar våld och skrämsel i allmänhet behandlas som mycket allvarligare förseelser än kränkning av äganderätt och rikedom, såväl statlig som privat. Hämndlystna och så kallade avskräckande straff skall ersättas med straff som är till för skyddsuppfostran och för att skydda samhället från att brottet upprepas.

RÄTTIGHETER FÖR ÅTALADE OCH LAGÖVERTRÄDARE

2. Före arresteringen skall de häktade informeras om sina rättigheter. Var och en har rätt att tillkalla en advokat eller vittnen till sin arrestering och utfrågning. Var och en har rätt till två telefonsamtal till sin advokat, släktingar eller någon annan de önskar ringa till inom häktningens första timme.

3. De polisiära myndigheterna har inte rätt att före häktningen av en person ta fingeravtryck, fotografera personen, utföra medicinska undersökningar eller DNA-test på personen utan dennas tillstånd.

4. Inför häktningen skall den häktades närmaste anförvant eller någon annan den häktade önskar omedelbart underrättas om häktningen.

Handlingar som tortyr, skrämsel, förödmjukande eller psykologisk press mot häktade, åtalade eller dömda är absolut förbjudna och betraktas som allvarliga brott.

5. Att framtvinga bekännelse genom hot eller lockmedel är förbjudet. Fbluelig motstånd mot arrestering, fblueligt försök att rymma från fängelse eller undgå arrest är inga brott i sig.

6. De polisiära myndigheterna har inte rätt att utfråga eller söka efter människor eller gå in i deras privata lokaler utan deras tillåtelse eller tillstånd från juridisk myndighet.

7. Undersökningsdomare犀利士 s kontor, rättsmedicinska och tekniska laboratorier som ansvarar för undersökningar av fysiska bevis skall vara oberoende av de polisiära organen. Dessa institutioner arbetar direkt under domarkåren.

8. De domstolar som dömer i fall där polisen är anklagad skall vara oberoende av polisen och de polisiära myndigheterna. Domstolens utslag skall offentliggöras.

9. Akter och information om någon person, vilka innehas av polisiära myndigheter skall vara lättillgängliga för att den berörde skall kunna ta del av dem.

Fångar täcks av arbetslagstiftning och social- och hälsovårdslagar.

10. Fängelser skall administreras av institutioner som är oberoende av polisen och de polisiära organen och under direkt tillsyn av domarkåren.

11. Rätt för valda inspektörer av besöka fängelser när de finner det lämpligt och utan förvarning.

AVSKAFFANDE AV DÖDSSTRAFFET

RESPEKT FÖR MÄNNISKORS VÄRDIGHET

2. Förbud mot ärekränkning och ärerörigt förtal.

3. Förbud mot att utföra medicinska, farmaceutiska eller miljöexperiment och tester på personer utan deras vetskap och uttryckliga samtycke. Förbud mot varje våldförande mot en persons fysiska integritet (såsom sterilisering, avlägsnande eller transplantering av organ eller lemmar, genetisk manipulation, abort, omskärelse och så vidare) utan dennes vetskap och samtycke.

4. Förbud mot bruket av akademiska, religiösa, statliga eller militära titlar och hänsyftningar (såsom general, ayatolla, doktor, högvördige och så vidare) utanför den egentliga yrkesmässiga omgivningen. I officiell och statlig kommunikation skall varje person omnämnas endast med sitt förnamn och efternamn. Förbud mot bruket av förnedrande titlar och termer i beskrivningen av olika sociala grupper för varje myndighet eller instans, statlig eller privat.

5. Förbud mot betecknande som första och andra klass, lyxklass och standard osv av sektioner inom allmänna transportmedel, järnvägar, flyg, statliga hotell, fritidscentra, semesteranläggningar och så vidare. Sådana typer av service måste vara tillgängliga för alla på lika och högsta möjlig standard.

MASSMEDIA

NATIONELLA OCH LOKALA SPRÅK

ERSÄTTANDE AV FARSIALFABETET MED DET LATINSKA

Partiet kräver också:

1. Undervisning i engelska från tidig skolålder med målet att göra det till det förhärskande språket inom undervisning och administration.

2. Den västerländska kalendern (den officiellt använda i dag internationellt) skall officiellt erkännas och användas i officiella dokument vid sidan av den lokala kalendern.

Arbetslagar och lagar om social välfärd

Emellertid, så länge lönesystemet existerar strävar det arbetar-kommunistiska partiet efter att framtvinga sådana villkor för arbetsförhållandena och sådana arbetslagar inom detta system att de säkrar högsta möjliga grad av välfärd och de bästa arbetsvillkoren för arbetarna och att skydda arbetarklassen och hela folket från lönarbetssystemets nedbrytande följder. I denna kamp strävar arbetar-kommunismen också efter att införa arbetsvillkor och standardmått som kan höja arbetarnas självmedvetande som klass, deras organisering och deras kamp.

Arbets- och sociallagstiftningen måste liksom medborgarnas rättigheter och skyldigheter tillämpas för utländska arbetare och andra utländska invånare i landet utan undantag. Det arbetar-kommunistiska partiet kämpar för lika rättigheter för alla arbetare utan hänsyn till medborgarskap, nationalitet, religion, kön och så vidare. Partiets huvudkrav i fråga om arbets- och sociallagstiftning är följande:

ARBETSLAGSTIFTNING

2. Fullständig och ovillkorlig strejkrätt. Strejker kräver inget föregående tillstånd från staten eller någon statlig myndighet. Full utbetalning av löner under strejkperioden. Lika rätt till tillgång till media för strejkande för att framföra sin sak och besvara statens och arbetsgivarnas påståenden. Fördömande av strejker under förevändningar som “nationella och patriotiska intressen”, “nödläge”, “krig” osv skall vara olagliga.

3. Förbud mot att anlita strejkbrytare, polis eller militär personal för att ersätta strejkande, för alla företag, statliga eller privata.

4. Rätt för arbetare att stoppa arbetet medan deras klagomål mot arbetsgivarnas och deras företrädares agerande, vid säkerhetsfrågor eller oförutsedda problem på arbetsplatsen utblues.

5. Frihet att sätta ut strejkvakter. Frihet att deltaga i strejkvaktskedjor, antingen man är anställd eller ej vid det berörda företaget.

6. Omedelbart införande av maximalt 30 timmars arbetsvecka (fem sextimmars arbetsdagar), 25-timmarsvecka för tunga arbeten och regelmässig minskning av arbetstiden vart femte år. Tid för lunchraster, arbetspassbyten, duschning efter arbetet, läs- och skrivlektioner, teknisk utbildning och allmänna möten inräknas i arbetstimmarna.

7. Ledighet under två på varandra följande veckodagar. Veckoslut ändras till lördag-söndag (från nuvarande fblueag) för att anpassas till standarden i de flesta länder, särskilt de industriellt avancerade. Minst 30 dagars årlig semester. Korta ledigheter vid nödfall, utöver den årliga semestern och utan löneavdrag, för att sköra om oförutsedda personliga problem. Möjlighet för kvinnliga arbetare att ta två dagars ledighet under menstruationsperioder.

8. Förbud mot övertid. Arbetares normala lön skall ligga på en sådan nivå att ingen arbetare tvingas göra övertid av ekonomisk nöd.

9. Första maj skall vara allmän fridag som den internationella arbetardagen.

10. Åttonde mars skall vara allmän fridag som den internationella kvinnodagen.

11. Förbud mot beting såsom ackordsarbete och kontraktsarbete.

12. Minimilön sätts av arbetarnas representanter.

13. Automatisk höjning av minimilönen i proportion till inflationen.

14. Fastställande av den minimala årliga löneökningen genom kollektivförhandlingar på nationell nivå mellan företrädare för arbetarorganisationer och för arbetsgivare och staten.

15. Lika lön för kvinnor och män för likartat arbete.

16. Förbud mot att betala lön in natura. Förbud mot dröjsmål med löneutbetalningar. Förbud mot böter och avdrag från lön under olika förevändningar. Lönebetalning för giltig frånvaro, sjukdomsperioder och tillfrisknande, strejker och stoppande av produktionen av olika skäl eller på grund av arbetsgivarens åtgärder.

17. Förbud mot att knyta arbetslön till andra omständigheter och faktorer än de som gäller själva arbetet (såsom produktionsökning, produktivitet, disciplin, produktionsmål osv). Arbetares lön skall betalas i ett stycke, som löner.

18. Förbud mot barnarbete. Förbud mot yrkesmässig anställning av barn eller ungdomar under 16 års ålder.

19. Förbud mot att utdela tunga arbetsuppgifter till havande arbetare eller till arbetare vars hälsa kan riskeras på grund av deras särskilda fysiska förutsättningar. Rätt för varje arbetare att vägra utföra arbetsuppgifter som hon/han finner fysiskt eller mentalt skadligt.

20. Förbud mot uppsägningar. Full lön på samma nivå som den senast erhållna lönen till arbetare vars företag läggs ner, tills hon/han får nytt arbete. Staten har ansvaret för att hitta likvärdig anställning för arbetare som förlorar sina jobb på grund av företagsnedläggning. Yrkesinriktad vidareutbildning finansierad av staten för arbetare, vars yrke eller arbetsuppgift blir föråldrad på grund av ny teknologi.

21. Fullgod arbetslöshetsersättning motsvarande senast utbetalda lön för varje arbetslös person över 16 år som är arbetsför. Fullgod arbetslöshetsersättning och andra nödvändiga bidrag till alla som av fysiska eller psykologiska skäl är oförmögna till arbete.

22. Sänkt pensionsålder för kvinnor och män till 55 år eller efter 25 års anställning (efter 18 år i tunga arbetsuppgifter). Pension likvärdig med den högsta utbetalda lönen under anställning. Förbättringar av pensionen i förhållande till ökningen av den allmänna lönenivån.

23. Garantier för en säker och hälsosam arbetsplats och minimering av olycksrisker utan hänsyn till kostnader genom att inrätta de mest avancerade utrustningar och resurser som används i världen. Regelbundna medicinska observationer och kontroller mot yrkesanknutna olyckor och sjukdomar, genom medicinska inrättningar som är oberoende av arbetsgivare och finansierade av arbetsgivarna och staten.

24. Heltäckande försäkring av arbetare mot olyckor och skador knutna till arbetet, antingen de inträffar på eller utanför arbetsplatsen och utan att arbetaren behöver bevisa försumlighet från arbetsgivarens eller företagets sida. Full pension till arbetare som invalidiseras till följd av skador resulterade av arbete.

25. Upprättande av doms- och skiljedomsråd, vars ledamöter väljs av arbetarna.

26. Upprättande och genomdrivande av interna föreskrifter för verkstäder och ekonomiska och producerande enheter genom arbetarnas valda representanter.

27. Upprättande av inspekterande arbetarkommittéer för att övervaka den korrekta tillämpningen av arbetslagstiftningen i hela landet på alla arbetsplatser och inrättningar, inklusive hushållstjänster.

28. Skyldighet för arbetsgivare att samråda med arbetarnas representanter inför varje beslut som avsevärt förändrar arbetsmetoder, arbetstid, arbetsplats och antalet anställda.

29. Rätt för arbetarnas representanter att inspektera böckerna hos det företag där de arbetar. Arbetsgivaren är skyldig att förse arbetarna med all den information de behöver för inspektionen.

SOCIAL VÄLFÄRD OCH FÖRSÄKRINGAR

1. Utbetalning av arbetslöshetsersättning motsvarande den fastställda minimilönen till alla arbetslösa personer över 16 år.

2. Utbetalning av statlig pension motsvarande den fastställda minimilönen för alla personer över 55 år som saknar pension.

3. Alla barn och ungdomar under 16 vars uppehälle och välfärd inte ombesörjs av familjen sätts under statens beskydd.

4. Fri och allmän hälsovård. Regelbunden hälsokontroll och allsidig vaccinering av barn. Tillräcklig och lämplig kost skall garanteras för alla barn utan hänsyn till familjens inkomst, region, bostadsort osv. Utrotande av epidemiska och infektionssjukdomar som uppkommer genom förorenade och ohygieniska miljöer. Regelbunden undersökning av var och en för hjärtsjukdomar, vanliga former av cancer och sjukdomar, vars diagnos i rätt tid är avgörande för effektiv behandling. Verkliga förbättringar av den allmänna hälsostandarden och allmänhetens hälsomedvetande. Utbyggnad och organisering av de medicinska och terapeutiska resurserna så att omedelbar tillgång till läkare, medicin och behandling blir lätt för alla.

5. Obligatorisk och gratis allmän utbildning upp till 16 års ålder. Gratis och allmän högre utbildning (på universitetsnivå och specialisering). Tillräckliga bidrag för studerande. Utrotande av analfabetismen och kontinuerlig höjning av allmänhetens utbildningsnivå och vetenskapligt-tekniska medvetenhet. Utbildning är vars och ens rättighet och människors tillgång till utbildning skall vara helt oberoende av familjeinkomst.

6. Garanterat ändamålsenligt boende för alla i termer av utrymme, hygien, säkerhet och utrustning (elektricitet, varmt och kallt vatten, badrumsutrustning inom byggnaden, luftkonditionering, uppvärmning, uppkoppling till telefon- och TV-nät och tillgång till lokal allmän service). Boendekostnader får inte överstiga 10% av individens eller familjens inkomst; varje överstigande kostnad skall kompenseras med statligt stöd. Hemlöshet eller hänvisning till boende i undermåliga bostäder är olaglig och de statliga myndigheterna är lagligen skyldiga att omedelbart sörja för ändamålsenligt boende för alla medborgare.

7. Upprättande av särskilda servicecentra såsom dagvårdscentraler, förskolor, kantiner, självserveringar, moderna tvättomater osv. lokalt och i bostadsområden för att avlasta hemarbetsbördan och underlätta människors deltagande i sociala aktiviteter.

8. Skapande av lokala kostnadsfria anläggningar för utövande av sport, konst och kultur (gympa, teatrar och workshops, bibliotek osv.) med tränare och instruktörer.

9. Tillhandahållande av tillräcklig utrustning för rörelsehindrades deltagande på alla områden av socialt liv. Tillhandahållande av särskilda tillbehör och utrustning för de fysiskt handikappade på allmänna platser, gator, bostadsområden osv. Gratis tilldelning av behövliga tekniska instrument och hjälpmedel för att underlätta det dagliga livet för handikappade.

10. Skapande av anordningar och serviceinrättningar för att tillgodose de äldres behov och för att förbättra deras livskvalitet. Tillhandahållande av tillräckliga resurser och utrustning för att hjälpa de äldre att kontinuerligt deltaga aktivt och kreativt i det sociala livet.

11. Skapande av ett kostnadsfritt buss- och tunnelbanenät.

12. Utbyggnad av urban service (elektricitet, vatten, telefon, utbildnings-, medicinska och kulturella inrättningar osv.) till alla landsbygdsområden och utplånande av skillnaderna i välfärd mellan stad och landsbygd.

Internationella relationer

1. Avskaffande av hemlig diplomati. Underordnande av utrikespolitik och diplomatiska åtgärder under lagarna och folkvalda lagstiftande organs beslut.

2. Materiell och moralisk solidaritet med arbetarklassen och socialistiska rörelser och alla sociala rörelser i olika länder som kämpar för liknande rättigheter och friheter som de som återfinns i detta program. Utövande av politisk och diplomatisk press på alla regimer som förvägrar sina medborgare grundläggande individuella och medborgerliga rättigheter.

3. Hjälp till att upprätta och stärka internationella organ som representerar folkens egna fria vilja och som strävar efter att främja rättigheter och välfärd för folken i hela världen. Arbete för att avskaffa alla internationella imperialistiska och militaristiska organ, pakter och institutioner som kränker folkens jämlikhet och fria vilja i olika länder runtom i världen.

4. Ständig tilldelning av en del av landets mänskliga, tekniska och yrkesskickliga resurser för målet att förbättra det ekonomiska och kulturella livet i världens fattigare regioner.

5. Förbud mot landets inträde i antihumana, hegemonistiska och repressiva pakter.

Irans arbetar-kommunistiska parti uppmanar arbetarklassen och dem som delar partiets mål och perspektiv att gå in i sina led.