FRIHET, JÄMLIKHET, ARBETARSTAT

FRIHET, JÄMLIKHET, ARBETARSTAT

* Den djupa politiska och ekonomiska kris som drabbat borgarklassen i Iran visar inga tecken på att lätta.
* Monarkin störtades genom revolutionen 1979, vilken emellertid trots detta inte var framgångsrik.

* Idag står den islamiska republiken inför samma öde.
Vare sig Shahens amerikanska arianism, de islamiska vidskepelserna och Khomeinis & Co panislamiska demoner, eller bägge dessa regimers obeskrivliga folkmord och brott mot mänskligheten och friheten, var eller hade kunnat bli någon lösning på denna kris. Detta eftersom “problemen” och “kriserna” är inbyggda i borgarklassens själva sociala existens och i kapitalets ekonomiska och politiska makt. Revolutionen 1979 riktade sig inte bara mot monarkin, liksom den framtida revolutionära resningen ingalunda kommer att begränsa sig till att enbart störta den islamiska republiken. Revolutionen 1979 var inget undantag, utan tvärtom det första uttrycket för ett styre som kommer att forma Irans historia hädanefter, fram till det avgörande krossandet av kapitalets makt och av det kapitalistiska systemet i Iran. Ekonomiska kriser och ständiga politiska- och regeringskriser, omfattande protestaktioner vilka endast kommer att avbrytas av mer eller mindre kortvariga perioder av relativ reträtt och stiltje, revolutionära uppsving med allt kortare intervaller, resandet åter och åter igen av frågan om den politiska makten i samhället i stort och, till följd av allt detta, det tilltagande förstärkandet av proletariatet och dess kommunistiska förtrupp – det är faktiskt den framtid som borgarklassen i Iran, objektivt sett, står inför, detta oavsett hur pass många dagar, månader eller till och med år, som den ena eller andra av dess formella statliga klickar än må klara av att hålla balanden vid statsmaktens roder.
Under dessa omständigheter, och med en sådan mardröm för ögonen, befinner sig nu alla borgarklassens skikt i rörelse. Skyltarna för det kapitalistiska fosterlandets räddning har kommit fram en efter en, och har blivit så många att man omöjligen kan hålla reda på dem alla: “Den islamiska republiken med Khomeini men utan Lajevardi”, “Den islamiska republiken med den demokratiske Rajavi”, “En socialdemokratisk islamisk republik”, “Islamisk nationalism “, “Icke-islamisk nationalism”, “Arisk nationalism”. “Amerikansk nationalism”, “monarki av Juan Carlos-typ”, “Ariamehrisk monarki”, “Generalsstyre”, “Parlamentarisk republik”, ja t.o.m. “Militär ockupation från USA ” och “Till slut måste något av dessa alternativ komma till stånd om inte den islamiska republiken ska kollapsa över våra huvuden”. Detta är borgarklassens förvirrade drömmar. Sådana är de olika termer som dock alla leder till samma sak: slut på revolutionen och på alla revolutionära rörelser, och det borgerliga barbariets bevarande, upprätthållande och överlevnad i Iran.

Gentemot alla dessa trick och intriger för att kväva revolutionen och spärra vägen för fortsatta revolutioner och revolutionära kriser, för de revolutionära arbetarna i Iran fram en paroll, en paroll som uttrycker den iranska arbetarklassens ständiga närvaro i hela det oroliga läget idag och i morgon tills dess slutliga mål förverkligats, en paroll som ger uttryck för drivkraften och motivet hos klasskampens och den revolutionära kampens växande rörelse i Iran, formulerad i en enda kort mening: “Frihet, Jämlikhet, Arbetarstat”. Detta är de revolutionära arbetarnas paroll. Det är en paroll som förenar alla revolutionära aktioner i det nutida Iran, från revolutionen 1979 till den slutliga segern.

“Frihet” betyder fullständig befrielse från kapitalets och kapitalismens ekonomiska, politiska och kulturella makt och styre. Det betyder befrielse från det borgerliga samhällets alla förslavande och förtryckande förhållanden och institutioner. Det betyder befrielse från löneslaveriet, från klassförtrycket, från borgarklassens statsapparat och dess förtryck, från avsaknaden av politiska rättigheter, från avsaknaden av politiska rättigheter, från kulturellt förtryck, från religionens kokong och de vidskepliga och föråldrade reglerna och värderingarna i dagens samhälle, från religiöst- ras och könsförtryck, från likgiltighet och okunnighet och från all diskriminering och alla umbäranden i det borgerliga samhället.

“Jämlikhet” betyder inte bara lagstadgad och formell jämlikhet, inte bara likställdhet mellan alla medborgare oberoende av nationalitet, ras och kön, utan jämlikhet i materiell välfärd, i tillgång till medel för utveckling av individuella och sociala färdigheter, jämlikhet i produktion och boende, jämlikhet i påverkandet av samhällets utveckling och i utövandet av dess förvaltning, jämlikhet i tillägnandet av det samhälliga arbetets materiella och andliga produkter, liksom jämlikhet i kampen för att göra upp med det nuvarande samhällets all efterblivenhet – en jämlikhet som uppnås endast genom avskaffande av borgerlig privategendom av produktions- och utbytesmedel, upphävande av löneslaveriet och överförande av produktionsmedlen till alla de människor som är delaktiga i samhällelig aktivitet.

“Arbetarstat” innebär arbetarnas klassherravälde, makten i händerna på de utsugna, producenterna av alla samhällets rikedomar, emot utsugarna, herraväldet av dagens löneslavar och morgondagens räddare av samhället, herraväldet av dem, på vars oupphörliga arbete och möda samhället, dess själva existens och dess rikedomar grundar sig. Arbetarstat innebär arbetarklassen organiserad som härskande klass och frigörande kraft. Arbetarstat innebär undertryckande av utsugarnas motstånd mot den förtryckta mänsklighetens frigörelse. Arbetarstat innebär undertryckande av utsugarnas motstånd mot den förtyckta mänsklighetens frigörelse. Arbetarstat innebär proletariats diktatur över dem, som försvarar fattigdom, nöd, utsugning, likgiltighet och vidskepelse. Arbetarstat innebär demokrati för arbetare och övriga arbetande och utsugna, men undertryckande av utsugarna. Arbetarstat innebär en verkställande garanti för frihet och jämlikhet.

Borgarklassens svar på denna paroll är fullständigt klart. Över hela världen bemöter borgarklassen den på endast ett sätt: brutalt undertryckande av proletariatet, våld och reaktion. Den islamiska republiken utgör i sig själv bara en del, och ett levande exempel, på detta svar. Men även “vänster” liberalerna och de småborgerliga reformisterna, vilka säger sig vara anhängare av revolutionen och t.o.m. av socialismen, ger oss ett mer eller mindre likalydande svar, hur missnöjda de än må vara med en rådande situationen, och hur många meningsskiljaktigheter de än må ha sinsemellan om hur läget ska hanteras och vilket alternativ som är bäst. En blandning av hotelser, lögner och grälsjuka riktas mot den kommunistiske arbetaren:

– “En arbetarstat?! Det är ju en illusion. Ser ni inte den amerikanska armen? Ser ni inte religionens makt? Ser ni inte samhällets kulturella efterblivenhet? Ser inte att folkets flertal är religiösa, bor på landsbygden och är icke-proletärer? Vår industri har inte utvecklats tillräckligt långt för ert socialistiska samhälle. Hur i all världen ska era lågutbildade och oupplysta arbetare klara av att styra dagens moderna samhälle? Med vilken kraft tänker ni upprätta den där arbetarstaten? Vilken arbetare, vilken förenad arbetarklass, vilket klassparti, vilken organiserad kraft existerar egentligen för att denna paroll ska kunna förverkligas? Ser ni då inte folkets paroller av idag? Ingen kommer att acceptera en arbetarstat! Det är alltför tidigt, det är omöjligt, det är opraktiskt, det är en illusion.”

En stor del av denna jämmer och veklagan består av nonsens som medvetet vrängts ihop, medan resten är ett opportunistiskt och hycklande uttryck för realiteter som objektivt sett blockerar vägen till en arbetarstats och genomförandet av det kommunistiska programmet. För oss är dessa realiteter hinder vilka måste avlägsnas. För borgarklassen och småborgarklassen är de, däremot, bastioner som måste bevaras mot det revolutionära proletariatet. Den mest fundamentala barriären i vägen för vår parolls omedelbara förverkligande är den iranska arbetarklassens bristande klassmedvetenhet, bristande enighet, samt dess politiska och organisatoriska svaghet. Faktum är, att vore de iranska arbetarnas enade, vore de medvetna om sina klassintressen, och vore de samlade kring sitt revolutionära politiska parti – Irans Kommunistiska Parti – då vore upprättandet av en arbetarstat bara en enda dags arbete! Vi kämpar för att bringa denna “dag” allt närmare, och parollen innebär i sig självett viktigt redskap för oss i denna vår kamp. Idag upplyser, mobiliserar och organiserar denna paroll, och imorgon kommer den att bli förverkligad och därmed betyda slutet på kapitalets ekonomiska och politiska herravälde.

Förverkligandet av denna paroll – d v s genomförandet av maximidelen av IKP:s program – förutsätter skapandet av en hög medvetenhetsnivå och organisationsnivå hos arbetarklassen i Iran – en medvetenhet och organisering som inte kan uppnås i isolering från samhället eller utanför detta, utan måste tillkämpas mitt i de pågående striderna och successiva revolutionära resningarna, och genom kommunisternas outtröttliga arbete. Arbetarklassen måste röra sig framåt, och träda fram ur varje period och område av klasskamp och revolutionär kamp mer medveten, bättre organiserad och intimare förknippad med sitt parti – det Kommunistiska Partiet. Parollen “Frihet, Jämlikhet, Arbetarstat” är kompassen som vägleder oss genom otaliga strider och på kampens olika arenor.

Om, för tillfället, de medvetna och organiserade arbetarnas styrka inte är omedelbart tillräckligt för övertagande av den politiska makten och upprättande av en stat som är kapabel att krossa motståndet hos alla proletariatets och socialismens fiender, är den revolutionära energin och kraven hos den breda massan av arbetare, arbetande och andra förtryckta i samhället sådan, att den möjliggör för det kommunistiska proletariatet att förhindra den pågående kampen från att snärjas i borgarklassen och småborgarklassens nät, och genom sin ledning föra den fram till de mest djupgående möjliga resultat. Möjligheten existerar verkligen, objektivt sett” för dagens kamp och protester att omvandlas till en enorm rörelse för revolutionär demokrati ett revolutionärt- demokratiskt styre som skulle få bördorna av det rådande systemets ekonomiska kris att kollapsa över borgarklassen, och i dess ställe upprätta en sådan omfattande och vidsträckt demokrati som avsevärt skulle underlätta nästa steg, till en socialistisk revolution och upprättande av en arbetarstat. En revolutionär demokrati som, medan den tillvaratar de mest brännande behoven hos de väldiga förtryckta och utsugna massorna, på samma gång skulle erbjuda de gynnsammaste tänkbara betingelser för arbetarnas mobilisering och organisering som klass inför deras slutliga övertagande av den politiska makten. I ljuset av parollen “Frihet, Jämlikhet, Arbetarstat’. kämpar vi också för att skapa sådana förhållanden och upprätta ett sådant revolutionärt- demokratiskt styre i samhället. Kommunistiska arbetare är redo att bilda en “Revolutionär Demokratisk Republik” på basis av en revolutionär och demokratisk plattform, d. v.s. minimidelen av IKP:s program. Detta samman med alla förtryckta och utsugna skikt och sociala krafter som står för en verklig demokratisk omvandling av det nuvarande samhället. I minimidelen av IKP:s program har de kommunistiska arbetarna redan riktat maningen till hela den revolutionära demokratins krafter att förena och organisera sig för att krossa den islamiska republiken och ersätta den med en Revolutionär Demokratisk Republik.

Den revolutionära demokratiska republiken är Irans Kommunistiska Partis taktiska paroll under de nuvarande förhållandena. En sådan republik uppfyller de förtryckta och utsugna massornas demokratiska krav – arbetarnas, de fattiga arbetande i stad och på landsbygd, kvinnornas, de förtryckta nationaliteternas – kraven hos all ärliga människor som strävar efter en vidsträckt politisk demokrati, hos alla dem som tröttnat på frånvaron av politiska rättigheter, på repression, religiös reaktion och de reaktionära lagar som dominerar på deras arbetsplatser och där de bor. I en sådan republik skulle landets styre överlåtas åt folkets verkliga sovjeter: den privilegierade byråkratin, som står över folket, skulle brytas ner och ersättas med direkt demokrati; allmän folkbeväpning skulle utgöra den faktiska garantin för försvaret av revolutionens landvinningar; rätten till självbestämmande för nationerna i Iran skulle säkras; en demokratisk arbetslagstiftning skulle omedelbart införas; borgarklassens rättsväsende skulle monteras ner och ersättas av folkdomstolar med valda juryer och domare; arbetslöshetsersättning och social trygghet skulle införas i vid bemärkelse; jämställdhet mellan män och kvinnor lagstadgads; adekvat hälso- och sjukvård, utbildning och boende skulle deklareras som varje medborgares oförytterliga rättighet, och alla nödvändiga medel för dessa rättigheters genomförande i praktiken skulle stå till folksovjeternas förfogande. Med ett ord – den revolutionärtdemokratiska republiken skulle sätta Irans Kommunistiska Partis minimiprogram i verket.

Den revolutionärtdemokratiska republiken är det Kommunistiska Partiets och det revolutionära proletariatets svar på den islamiska republiken såväl som på alla “alternativa” planer och scheman som den borgerliga och småborgerliga oppositionen propagerar för idag. Den verkliga sociala kraften för förverkligandet av dessa närliggande målsättningar genom krossandet av den islamiska republiken, existerar potentiellt redan nu. En kraft som är många gånger större än styrkan hos någon av företrädarna för de olika borgerliga islamiska och monarkistiska “lösningar” som den borgerliga och småborgerliga oppositionen slår på trumman för och söker påtvinga de iranska massorna. Den revolutionära republiken, och den vidsträckta revolutionära demokrati som den vill genomföra, avslöjar på samma gång den där oppositionens falska demokratism och dess liberalism och reformism.

Vi propagerar parollen “Frihet, Jämlikhet, Arbetarregering” tillsammans med parollen “Ner med den islamiska republiken, för en Revolutionärt Demokratisk Republik” redan nu. Vi är redan sysselsatta med att mobilisera och organisera den direkt proletära revolutionens krafter. Vi deklarerar, att den revolutionärt- demokratiska republiken, trots alla de framsteg och demokratiska landvinningar den kommer att medföra, och trots dess roll i frigörelsekampen, inte innebär att saken blir avslutad, utan att arbetarklassens och IKP:s kamp för den slutgiltiga frigörelsen kommer att fortsätta oavbrutet fram till upprättandet av arbetarstaten och socialismen.

De småborgerliga reformisterna, vilka gör anspråk på att vara marxister, anmärker att vår revolutionära republik med dess sovjetsystem och allmänna beväpning samt dess omfattande praktiska program, inte är något annat än en arbetarstat med annan beteckning. Vi medger att denna republik står betydligt närmare socialismen än de ryska, kinesiska, bulgariska och albanska “socialismerna” (vilka inte är något annat än statskapitalism med socialistiskt namn), eftersom den utgör ett revolutionärt medel för proletariatets framsteg. Men samtidigt ska vi inte tillåta någon, och särskilt inte socialismens förfalskare, att så till den grad begränsa arbetarnas perspektiv på verklig socialism och arbetarstat. Arbetarstaten, för vilken denna republik endast kommer att bereda marken och skapa gynnsamma betingelser för dessa krafter, är en stat som kommer att utveckla arbetarklassens grundläggande kamp för avskaffandet av privategendomen, av produktionsmedlen, och ersätta det kapitalistiska utsugarsystemet med socialistiska produktionsförhållanden och sociala relationer, i alla relationer, i alla dess aspekter och emot dess motståndare. Arbetarstaten är arbetarnas stat för uppbyggandet av socialismen. Arbetarstaten är en stat som verkar för slutgiltig frigörelse. Den revolutionärt- demokratiska republiken kommer bara att utgöra ett steg dithän – om än ett mycket viktigt sådant.
Mansoor Hekmat
den 19 November 1984
Översättning från “Bolshevik Message”, organ för Irans Kommunistiska Partis utlandskommitté, nr. 1, 2:a serien

Leave a reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *