Vi lever i en värld där härskar kapitalet. Grundlagen i detta system är privategendomen och profit. Hela produktionen är basrad på vinst inte på att tillfredsställa medborgarnas behov. Fattigdomen och arbetslöshet är inte produkten av den ena eller den andra regering utan är en förutsättning för systemet. Problemet är de kapitalistiska förhållandena inte ”marknadens diktatur”; de förhållandena i vilka måste arbetarna, folkflertalet, sälja sin skaparförmåga och arbetskraft för att kunna överleva. Arbetskraften köps och säljs liksom alla andra varor i detta system. Arbetslöshet är nödvändig i det kapitalistiska samhället för att ständigt hålla ner priset på arbetskraften.

Fattigdom och rikedom säkerställs i samhället med hjälp av rättsväsendet och polisen; välfärd, vård och sociala försäkringar skärs ned för varje dag; hunger råder i hjärtat av industri- och demokratiska länder; arbetslöshet och dess spöke har ruinerat arbetarfamiljer; ännu i Internetåldern är kvinnan inte jämställd med mannen; religion, kyrka, nationalism och rasism splittrar arbetarklassen – allt detta är kapitalets och profitens diktat. Man kan inte lösa dessa problem genom att byta ut Carl Bildt eller Göran Persson. Deras partier är politiska språkrör för bourgeoisiens höger- och vänsterflygel. Parlamentsvalet är den lagliga processen för maktskiftet inom den härskande klassen och skaffandet av politisk legitimitet för den klassen. Alla sådana regeringar har i uppgift att bevara den kapitalistiska egendomen och utsugningen; att säkerställa den politiska stabiliteten för kapitalackumulationen.

I det kapitalistiska systemet, vare sig statlig eller privat, är arbetaren lönarbetare. Det finns ingen typ av mänsklig eller godhjärtad kapitalism. Social rättvisa, frihet, jämlikhet och människornas välfärd kommer aldrig att förverkligas i detta system. Arbetarklassens iögonfallande förmåga att producera rikedomar, har blivit en faktor i dess egen träldom medan de som bygger världen kan själva leda samhällets angelägenheter. Det är bara arbetarklassen som kan åstadkomma allmänhetens frihet och jämlikhet. Men detta förutsätter att arbetarklassen tar avstånd från de borgerliga vänster- och högerpartiernas lösningar och politik. Detta förutsätter att arbetarna träder in på arenan med den politiska visionen att omvandla systemet och upprätthålla en bättre värld. Detta förutsätter att arbetarklassen bildar ett socialistiskt parti som förmår att räta upp sig som samhällets befriare framför alla borgerliga riktningar; ett parti som kämpar både för förbättringar i samhället och för en genomgripande förändring av systemet.

Mänskligheten står inför antingen det kapitalistiska barbariet, som är packad i teknologins folie, eller ett arbetarstyre med det fria socialistiska systemet. Det finns inte en tredje väg för arbetarklassen.

 

Utlandsorganisationen för Irans Arbetar-kommunistiska Parti – Stockholm sektionen

990909